256
vill jag allvarligt säga Ers Nåd, att mig åtminstone förekommer det som om denna båt inte tillhörde de förtrallade, utan snarare några fiskare här vid floden, ty här fiskas de yppersta lindare i världen.»
Detta yttrade Sancho medan han band fast djuren, hvilka han med stor hjärtans bedröfvelse öfverlämnade åt trollkarlarnas beskydd och försvar. D. Quijote uppmanade honom att icke ängslas öfver att man lämnade djuren utan tillsyn, ty den som skulle föra dem själfva en så lång distans, han skulle nog också draga försorg om deras underhåll.
— »Tisdans[1], hvad är det för en dans? frågade Sancho; det förstår jag inte, inte heller har jag i hela min lefvetid hört ett sådant ord.”
— »Distans betyder afstånd, genmälde D. Quijote; och det är ej underligt att du icke förstår det, ty du är ej skyldig att kunna latin, som åtskilliga hvilka låtsa sig kunna det, men dock icke förstå ett enda ord.»
— »Nu äro de fastbundna, inföll Sancho; hvad hafva vi nu vidare att göra?»
— »Hvad? sade D. Quijote; jo, att göra korstecknet och lätta ankar, det vill säga inskeppa oss och kapa linan, med hvilken denna båt är fastgjord vid stranden.»
Och med ett språng hoppade han ned uti den, och Sancho följde efter, hvarpå han högg af tåget, och båten aflägsnade sig så småningom från stranden. När Sancho såg sig ungefär ett par tre alnar långt ut på floden, började han skälfva af fruktan att han skulle förgås, men ingenting gjorde honom så bekymrad som att han hörde sin åsna skria och såg huru Rocinante arbetade för att komma lös. Då sade han till sin herre: »Grålle skriar af bedröfvelse öfver att vi lämnat honom, och Rocinante bemödar sig att komma lös för att rusa efter oss. Ack, käraste vänner! stannen lugnt kvar, och måtte den dårskap som nu aflägsnar oss från er förvandlas till insikt om rätta förhållandet, och denna insikt sedan föra oss tillbaka till er igen!»
Och härmed började han gråta så bittert att D. Quijote, förargad och uppbragt, sade till honom: »Hvad är du rädd för, din ynkrygg? Hvad gråter du för, ditt smörhjärta? Hvem förföljer dig, hvem sätter efter dig, din stackare som ej har mera mod än en råtta som kilar ned i sitt hål? Eller hvad fattas dig, efter du gnäller så här midt i öfverflödets sköte? Färdas du kanske på dina ben och barfotad öfver de Rhypäiska bergen[2], eller sitter du icke här som en ärkehertig på
- ↑ Ett svagt försök, efter Braunfels, att återgifva Sanchos missuppfattning af originalets longincuos, hvilket han gör till lógicos, något som just ej heller är så lyckadt, då orden hafva tonen på olika stafvelse och saledes icke gärna borde kunna förblandas.
- ↑ Dessa berg äro mera bekanta i sagan än i verkligheten; de omtalas emellertid af flera bland forntidens författare och förläggas än till Scytien, än till Sarmatien.
