258
— »Anställ du, Sancho, den undersökning som jag sagt dig, och bry dig ej om någon annan, y du vet ej hvad de cirkellinier och andra linier, parallelgrader och djurkretsar, ekliptikor och poler, solstatier och ekvinoktier, planeter, stjärnbilder, punkter och grader betyda, efter hvilka himlen och jordklotet indelas; ty, om du visste allt detta eller blott del däraf, så skulle du tydligt märka huru många parallelgrader vi genomskurit, huru många himlatecken vi skådat och huru många stjärnbilder vi lämnat och fortfarande komma att lämna bakom oss. Och jag säger dig ännu en gång, känn efter på dig och sök, ty jag är öfvertygad om, ätt du är renare än ett glatt, hvitt pappersark.»
Sancho kände efter på sig, for med handen sakta och försiktigt ned mot vänstra knävecket, lyfte upp hufvudet, såg på sin herre och sade: »Antingen är detta prof bedrägligt, eller också hafva vi ännu inte hunnit dit Ers Nåd menar, nej, inte på många mil.»
— »Huru så? frågade D. Quijote; hittade du något?»
— »Ja, väl några», svarade Sancho[1], hvarpå han skakade af fingret och tvättade hela handen i floden, utför hvilken båten emellertid sakta gled midt i strömfåran, utan att någon hemlig kraft eller dold trollkarl satte den i rörelse, utan endast vattnets eget lopp, hvilket här var stilla och lugnt. Under tiden varseblefvo de några vattenkvarnar, som stodo midt i floden, och knappt hade D. Quijote fått syn på dem, förrän han med hög stämma sade till Sancho: »Skåda dit bort, min vän, där visar sig den stad, borg eller kastell, hvaruti någon nödställd riddersman eller någon misshandlad drottning, infantinna eller prinsessa måste ligga i fångenskap, och till deras bistånd har jag nu blifvit hitförd.»
— »Hvad hin är det för stad, kastell eller borg Ers Nåd talar om? ser ni då inte att det är vattenkvarnar, som stå midt i floden och där det males spannmål?»
— »Tyst, Sancho, sade D. Quijote; ty, ehuru de se ut som vattenkvarnar, äro de det likväl icke. Jag har ju redan sagt dig att trolleri förvandlar och omskiftar allting från dess ursprungliga natur till en annan; härmed menar jag icke att det verkligen förvandlar en sak till någon annan, utan det endast ser så ut, såsom ju erfarenheten visade oss genom Dulcineas förvandling, hon som utgör mina förhoppningars enda tillflykt.»
Under tiden hade båten kommit ut midt i strömfåran och började drifva hastigare än förut. Då folket i vattenkvarnarna
- ↑ Y aun algos svarar Sancho, och dessa hans ord, som tillika innehålla en grammatikalisk bock, hafva så väl på grund häraf som för situationens skull ifrån första stund förefallit så genomlöjliga, att de än i dag begagnas ordspråksvis. I sak har det blifvit anmärkt, att Sanchos här med sådan framgång gjorda rön icke står rätt väl tillsammans med det som längre fram (i 62:a kapitlet) både han själf och D. Quijote säga om hans snygghet.
