260
dådiga företag och vågstycken. Emellertid kommo de fiskare till stället hvilka rådde om båten, som af kvarnhjulen blifvit krossad i spillror, och, då de sågo den sönderslagen, började de genast kläda af Sancho hans kläder och tillika fordra betalning af D. Quijote för båten. Men med det största sinneslugn, liksom om ingenting hade händt honom, försäkrade riddaren mjölnarna och fiskarena att han hjärtans gärna skulle betala båten, med villkor att man utan lösen och förbehåll genast utlämnade åt honom den eller de personer, som befunno sig i fångenskap i deras borg.
— »Hvilka personer och hvilken borg menar ni, förryckta människa?» frågade en af mjölnarna. »Vill du kanske släpa med dig dem som komma för att mala säd på våra kvarnar.»
— »Nu får det vara nog; sade D. Quijote för sig själf, jag skulle ju vara en ropandes röst i öknen, om jag ville förmå detta pack att för goda ord göra en god gärning. I detta äfventyr måste två mäktiga trollkarlar hafva stött på hvarandra, och den ene förhindrar hvad den andre tillämnar; den ene sände mig båten, och den andre kastade mig hufvudstupa i vattnet. Gud hjälpe oss! ty hela den här världen består af idel anslag och hvarandra motverkande planer. Jag förmår ingenting vidare uträtta.»
Härpå höjde han stämman och, medan han höll ögonen fästa på vattenkvarnarna, fortsatte han: »I vänner, hvilka I än mågen vara, som sitten här inspärrade i detta fängelse, förlåten mig! För min oturs skull och till eder olycka kan jag ej befria eder utur eder nöd; åt någon annan riddare måste detta äfventyr vara ämnadt och förbehållet.»
Sedan han sagt detta, vardt han sams med fiskarena och betalade femtio realer för båten, hvilka Sancho mycket ogärna utlämnade, i det han sade: »På två båtfärder som denna här gå vi till bottnen med allt hvad vi äga.»
Fiskare och mjölnare stodo förundrade och betraktade dessa båda gestalter, till sitt yttre så helt olika med andra människor, och de kunde ej bli rätt kloka på hvad D. Quijote menade med sitt tal och sina frågor; och, anseende dem båda två för förryckta, läto de dem stå där och återvände, mjölnarna till sina kvarnar, fiskarena till sina kojor.
D. Quijote och Sancho återvände till sina ök och kände sig nästan som ök själfva, och sålunda aflopp äfventyret med den förtrollade båten.
