262
TRETTIONDE KAPITLET.
Hvad som hände D. Quijote med en skön jägarinna.
Ganska svårmodiga och misslynta återvände riddare och vapendragare till sina ök, i synnerhet Sancho, hvilken det gick hårdt till sinnes att gå hårdt på penningförrådet; ty allt som togs däraf kändes för honom som om det toges ur hans egna ögonstenar. Omsider och utan att säga ett ord stego de i sadeln och aflägsnade sig från den ryktbara floden, D. Quijote fördjupad i kärlekstankar och Sancho i tanken på sin uppkomst i världen, som han den gången ansåg ännu ligga mycket långt borta. Ty, huru enfaldig han än var, kunde han väl begripa att alla eller åtminstone de flesta af hans herres handlingar voro galenskaper, och han sökte efter tillfälle att en vacker dag, utan att inlåta sig på någon afräkning eller på ett afskedstagande af sin herre, kunna göra sig lös ur hans klor och begifva sig hem. Men ödet fogade sakerna helt annorlunda än hvad han befarade.
Det hände sig nämligen att följande dag i solnedgången, just som de kommo ut ur en skog, D. Quijote lät sina blickar fara öfver en grönskande äng, och vid dess bortersta ända märkte han folk, som, när han kom närmare, han såg vara falkjägare. Han red ännu närmare och varseblef bland dem en ståtlig dam på en snöhvit passgångare eller fruntimmershäst, som var prydd med ett grönt schabrak och bar en fruntimmerssadel af silfver. Damen var likaledes klädd i en grön dräkt, så dyrbar och praktfull att det såg ut som om prakten själf antagit hennes gestalt. På vänstra handen bar hon en jaktfalk, af hvilket tecken D. Quijote slöt att hon måste vara någon förnäm dam och härskarinna öfver hela jaktsällskapet, såsom hon också verkligen var. Han sade därför till Sancho: »Skynda dig, min son Sancho, och säg till den damen på passgångaren och med falken på handen, att jag, Lejonriddaren, kysser hennes höga Skönhets händer och, om hennes Härlighet gifver mig tillåtelse därtill, vill jag personligen komma och göra det och vara henne till tjänst uti allt som mina krafter kunna åstadkomma och hennes Höghet täckes befalla.[1] Men tänk dig för, Sancho, huru du talar, och laga att du i detta ditt budskap ej flickar in något af dina vanliga ordspråk.»
- ↑ Här göres begynnelsen med våra hjältars uppträdande som fina och belefvade hofmän, en roll för hvilken de väl båda voro något främmande, enär D. Quijote sannolikt endast ur riddareromanerna hämtat hvad han visste eller trodde sig vela om dithörande saker. Också röjer sig, särdeles i början, en viss osäkerhet, i det så väl herre som dräng knappt kunna hitta på nog klingande och högtrafvande titlar åt det hertigliga paret, utan afseende på om dessa titlar verkligen äro de rätta och lämpliga. Så slösar D. Quijote själf med hermosura, grandeza, alteza, celsitud, Sancho med grandeza, fermosura och señoría, hvarjämte han en gäng drar till med santidad och en annan gång med altanería, hvilket närmast framkallats af hertiginnans falkjakt och således kan öfversättas, som Braunfels gjort, med Falkenier-Hoheit, men äfven innehåller den tydning som här användts.
