264
godo med min och min gemål hertigens tjänstvillighet i ett lustslott, som vi äga här.»
Sancho reste sig upp, högeligen förundrad så väl öfver den vänliga damens skönhet som öfver hennes särdeles fina och artiga sätt, men ännu mera öfver det hon sagt honom att hon hört talas om hans herre, riddaren af den Sorgliga Skepnaden, och, om hon icke kallat honom Lejonriddaren, så måste det hafva varit därför att han så nyligen antagit detta namn.
Hertiginnan, hvilkens stamgods och namn man ännu icke känner rätt till[1], frågade honom nu: »Sägen mig, käre vapendragare, är icke denne er herre den, om hvilken det finnes en tryckt historia med titel: Den sinnrike Junkern Don Quijote af La Mancha, och hvilken utvalt till sitt hjärtas härskarinna en viss Dulcinea af Toboso?»
— »Jo, det är just han, señora, svarade Sancho; och den vapendragare som förekommer eller åtminstone borde förekomma i samma historia och som heter Sancho Panza, det är jag det, så vida de ej bytt bort mig i vaggan, det vill säga förbytt mig på trycket.»
— »Allt detta fägnar mig mycket», sade hertiginnan, »Gå, käre Panza, och sägen er herre att han skall vara välkommen till mina besittningar, och att det icke kunnat hända mig någonting som gåfve mig ett större nöje.»
Med detta angenäma svar återvände Sancho högst förnöjd till sin herre och berättade för honom allt hvad den förnäma damen hade sagt, hvarvid han med sina vanliga bondaktiga uttryck himmelshögt upphöjde hennes stora skönhet, älskvärdhet och artiga sätt. Då kråmade sig D. Quijote i sadeln, satte sig fast i stigbyglarna, sköt visiret till rätta, sporrade kraftigt Rocinante och red med ädel värdighet fram för att kyssa hertiginnans händer.
Denna hade emellertid skickat efter sin gemål hertigen och berättade hela beskickningen för honom, medan D. Quijote närmade sig; och, som båda två läst förra delen af vår historia och af densamma lärt känna D. Quijotes dåraktiga griller, så väntade de honom med största förnöjelse och längtan att lära känna honom, hvarjämte de beslöto att gå in på hans idéer, hålla med honom i allt som han komme att säga och så länge han dröjde kvar hos dem, behandla honom såsom vandrande riddare med alla de formaliteter, som brukas i riddareromanerna[2], hvilka de hade läst, ja till och med tyckte mycket om.
- ↑ Redan D. Juan Antonio Pellicer hade på mycket goda skäl framställt den förmodan, att hertiginnan var en på sin tid högt berömd skönhet Doña Maria de Aragón, äldsta dotter och arftagerska till hertigen af Villahermosa; hon hade äktat D. Cárlos de Borja, som genom detta giftermål också vardt delaktig af hertigtiteln. Lustslottet hette Buenavía och låg, jämte staden Pedrola, där hertigarne af Villahermosa hade sitt vanliga residens, i närheten af Ebro. Så väl denna som öfriga omständigheter bestyrka Pellicers åsikt, hvilken därför också delas af alla senare kommentatorer.
- ↑ Detta beslut genomföres ända från början i de minsta detaljer, i det t. ex. hertiginnan strax väljer och lägger sina ord så, att de för D. Quijote få en mening efter hans sinne; sålunda talar hon om sina estados, sina besittningar, hvilket naturligtvis kom D. Quijote att tro, att hon vore en regerande hertiginna o. s. v.
