Emellertid nalkades nu D. Quijote med uppslaget visir, och, då han gjorde min af att vilja stiga af hästen, skyndade Sancho fram för att hålla stigbygeln åt honom; men denne råkade ut för det missödet att, när han steg af sin grålle, han med ena foten fastnade i en repstump, som hängde ned från åsnesadeln, så att han omöjligt kunde göra sig lös, utan blef hängande vid benet, med munnen och bröstet mot marken. D. Quijote, som ej var van vid att stiga af utan att man höll stigbygeln åt honom, trodde att Sancho redan stod till reds för att hålla den, svängde sig ned med hela kroppen i ett tag och drog med sig Rocinantes sadel, som måtte hafva varit illa fastspänd, med den påföljd att han och sadeln föllo i mark, icke utan att riddaren grundligen skämdes och för sig själf frammumlade en mängd förbannelser öfver den olycksfågeln Sancho, som ännu alltjämt hade foten i snaran. Hertigen befallde sina jägare att skynda till riddarens och vapendragarens hjälp; de lyfte upp D. Quijote, som blifvit illa tilltygad i fallet och som linkade fram så godt han förmådde för att knäböja för det högvälborna paret. Men hertigen tillät det omöjligt, utan steg tvärtom af hästen, skyndade fram och omfamnade D. Quijote samt sade till honom: »Det gör mig ondt, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, att den första skepnad i hvilken Ers Nåd visat sig på mitt område varit så sorglig som vi nyss sett; men vapendragares försumlighet är ofta skulden till ännu olyckligare händelser.»
— »Den händelse som förunnade mig att skåda eder, ädelmodiga furste, svarade D. Quijote, kan omöjligt vara olycklig, äfven om jag störtat ned så djupt att jag icke stannat förrän nere i själfva afgrunden, ty till och med därutur skulle det stolta medvetandet af att hafva sett eder lyfta och upphämta mig. Min vapendragare, den Gud fördöme, förstår sig bättre på att lössläppa sin tunga för att säga elakheter, än att fastgöra och spänna en sadel så att den sitter säkert; men i hvilket läge jag än må befinna mig, fallen eller upprättstående, till fots eller till häst, skall jag alltid vara färdig att tjäna eder och min nådiga fru hertiginna, eder värdiga gemål, skönhetens värdiga härskarinna och höfviskhetens allsmäktiga furstinna.»
— »Sakta, sakta, min ärade herr D. Quijote af La Mancha, sade hertigen; så länge här finnes min nådiga fröken Dulcinea af Toboso, är det ej tillbörligt att andra skönheter prisas.»
