andalusisk skald begråtit och besjungit hennes Tårar, och en annan berömd, ja i sitt slag enastående kastiliansk skald har besjungit hennes Skönhet.»[1]
— Säg mig, herr D. Quijote, sade nu barberaren, har det icke, jämte de många hvilka lofprisat henne, äfven funnits en skald som skrifvit en satir öfver denna fröken Angelika?»
— »Det tror jag väl, svarade D. Quijote, att, om Sakripante eller Roland varit skalder, skulle de nog behörigen tilltvålat flickan, ty det är poeternas egendomlighet och natur, att de, försmådda och icke bönhörda af sina uppdiktade eller icke uppdiktade älskarinnor, på fullt allvar med satirer och smädeskrifter hämnas på de damer som de utkorat till sina tankars härskarinnor, en hämnd, som helt visst är ovärdig högsinta karaktärer; men hittills har icke kommit till min kunskap någon smädeskrift mot fröken Angelika, hvilken dock bragt hela världen i uppror.»
— »Det var förunderligt», sade kyrkoherden.
I detsamma hörde de hushållerskan och systerdottern, hvilka redan förut dragit sig ifrån samtalet, uppgifva höga rop på den inre gården, och vid larmet skyndade alla dit.
Noter.
1 Folkvisan om kyrkoherden är nu lika litet bekant som det i företalet omtalade mellanspelet La Perendenga, men har väl vid tiden för textens nedskrifvande haft sitt skede af stor popularitet.
2I spanskan Cuerpo de tal = vid dens och dens lekamen! För att icke bryta mot andra budet, insatte man i svordomar ett likgiltigt ord i st. f. Guds namn. Likaså i franskan, där man har -bleu för Dieu: corbleu, morbleu, parbleu, sangbleu. Hvarken spaniorer eller fransmän hafva dock fått en sådan syn på saken som italienarne, hvilka man någon gång kan få höra draga till med ett Santo diavolo!
3 Sp.no le arrendara la ganancia = skulle jag ej vilja förpakta (betala något för) hans vinning.
4 Osunas universitet, som upphäfdes 1820, hade ej bättre anseende för sina akademiska grader än det i förra delens första kapitel omtalade universitetet i Siguenza.
5 Ordet estación (= lat. stationem) betyder egentligen stillastående, uppehåll, och sedan äfven stället, där man af en eller annan anledning stannar. I liturgisk mening förstås nu därmed »ett uppehåll som (fromma) processioner göra i en helgedom, framför ett altare eller ett kors, i kyrkans midtelskepp, för att hämta andan, lifva uppmärksamheten och andakten, sjunga en vers (antienne) eller ett svar på prästens mässande (répons) till ära för ett mysterium, den heliga jungfrun eller ett helgon,
- ↑ Angelikas Tårar, en dikt af Luis Barahona de Soto, finnes omtalad i förra delen, kap. 6; Angelikas Skönhet åter var ett epos i 20 sånger af Lope de Vega.