270
Detta skrek hon så högt att hertiginnan hörde det, och då denna, i det hon vände sig om, såg kammarfrun så uppretad och med blodsprängda ögon, frågade hon hvem hon var så ond på.
— »På den här hedersmannen, svarade kammarfrun, som enträget bedt mig att leda in i stallet en hans åsna som står utanför slottsporten, hvarvid han anför som exempel för mig att så hade det gått till förut, jag vet inte hvar, och att adliga damer skött om en viss Lancelot, och kammarfruar om hans häst, och till råga på alltsammans har han spart det bästa till sist och kallat mig gammal.»
— »Det skulle jag anse för en förolämpning, återtog hertiginnan, svårare än någon annan som man kunde säga mig.»
Och vändande sig till Sancho, sade hon: »Märk väl, vän Sancho, att Doña Rodriguez är ganska ung och att hon bär sin hufva mera såsom tecken på sin värdighet och därför att det så brukas, än för sina års skull.»
— »Illa gånge det mig under så många jag ännu har kvar att lefva, svarade Sancho, om jag sade det i sådan mening; jag sade det bara därför att jag hyser sådan tillgifvenhet för min åsna, att jag tyckte jag inte kunde anbefalla henne åt någon barmhärtigare person än señora Doña Rodriguez.»
D. Quijote, som åhört alltsammans, sade till honom: »Är detta ord som passa sig på detta ställe, Sancho?»
— »Señor, svarade Sancho, en hvar måste klaga sin nöd där han just för tillfället befinner sig; här var det jag kom att tänka på grållen, och här talte jag om honom, och hade det varit i stallet som jag kommit att tänka på honom, så hade jag talt om honom i stallet.»
Härpå tog hertigen till orda och sade: Sancho har fullkomligt rätt, och här är ingenting att förebrå honom. Grållen skall få så mycket foder han behagar, och Sancho må icke göra sig några bekymmer, ty den skall behandlas lika väl som han själf.»
Under detta samtal, som roade alla utom D. Quijote, hade man kommit upp i öfre våningen, och D. Quijote infördes i en med de rikaste gyllen- och brokadtyger prydd sal. Sex fröknar afväpnade honom och betjänade honom såsom pager, allesammans tillsagda och undervisade af hertigen och hertiginnan om hvad de hade att göra, och på hvad sätt de skulle behandla D. Quijote, för att han skulle tro och se att man bemötte honom som en vandrande riddare.
