Sedan man tagit af honom hans vapen, stod D. Quijote där i sina snäfva knäbyxor och i sitt hjortskinnskyller, lång, mager och styf, med kindknotor som tycktes kyssa hvarandra invändigt; — en figur sådan att, om ej flickorna som passade upp honom låtit sig angeläget vara att dölja sitt löje, (hvilket var en af de uttryckliga föreskrifter som deras herrskap meddelat dem,) skulle de hafva spruckit af skratt. De bådo honom att han måtte tillåta dem att afkläda honom för att sedan påsätta honom en skjorta, men detta ville han på inga villkor tillåta, i det han sade att sedesamhet höfdes de vandrande riddarna ej mindre än tapperhet. Likväl bad han dem lämna skjortan åt Sancho; därpå stängde han sig in med denne i ett rum där en praktfull säng stod, klädde af sig och tog på sig skjortan. Och, när han nu såg sig ensam med Sancho, sade han till honom: »Säg mig, du nybakade narr och gamle dummerjöns, tycker du att det är rätt handladt att skymfa och förolämpa en så ärevördig och aktningsvärd kammarfru som denna? Var det kanske nu tid att tänka på din grålle? Eller är detta ett sådant herrskap att man kan tro dem om att låta djuren fara illa, då de behandla deras ägare på ett så utmärkt sätt? För Guds skull, Sancho, sansa dig och låt icke trådarna Synas, så att icke folk få reda på af hvad simpelt och groft tyg du är väfd. Kom ihåg, din syndare, att husbonden värderas mera i den mån han har hederliga och väluppfostrade tjänare, och att ett af de största företräden, som furstliga personer hafva framför alla andra, är att de låta sig betjänas af personer lika förträffliga som de själfva. Inser du ej, att du ådrager dig själf skam och mig skada, om de märka att du är en ohyfsad bondlurk eller en narraktig gycklare, i det de då också måste anse mig för en skojare eller en slyngel, som vill ockra på sitt riddareskap? Nej, nej, käre Sancho, hör för all del upp med dylika oarter; ty den som uppträder som pratmakare och gycklare utan att vara säker på foten, han stupar vid första felsteg och blir en misslyckad narr. Tygla din tunga; öfverväg noga och flitigt orden innan de komma ur munnen på dig, och betänk att vi ha kommit in uti en omgifning, ur hvilken med Guds hjälp och genom min arms kraft vi skola utgå med den största möjliga vinst af både ära och ägodelar.»
Sancho lofvade honom med fullaste uppriktighet att låta hopsy sin mun eller bita sig i tungan förr än han skulle säga ett ord som ej vore passande och väl öfvertänkt, såsom han befallt honom; riddaren kunde i denna sak vara fullkomligt
