väl och sade: »Ers Nåd behöfver inte vara rädd för att jag skall rusa åstad och säga något som ej passar sig förträffligt: ännu har jag inte glömt de goda lärdomar som Ers Nåd nyligen gaf mig om att tala litet eller mycket, väl eller illa.»
— »Jag kommer ingenting ihåg, Sancho, svarade D. Quijote; säg hvad du vill, bara du gör det fort.»
— »Hvad jag i så fall ämnar säga, sade Sancho, är så fullkomlig sanning, att min herre D. Quijote, som är här tillstädes, icke skall straffa mig för lögn.»
— För mig må du gärna ljuga så mycket du behagar, återtog D. Quijote; jag skall icke hindra dig, men betänk väl hvad du ämnar säga.»
— »Det har jag nog betänkt både en och två gånger, och den brinner inte inne som sitter i tornet och klämtar[1] såsom det också kommer att visa sig.»
— »Det blir visst bäst, sade D. Quijote, att Eders Högheter låta kasta ut den här token, som väl lär komma att att säga tusen dumheter.»
— »Nej, vid hertigens lif, sade hertiginnan, Sancho skall ej ett enda ögonblick vika från min sida; jag tycker mycket om honom, ty jag vet att han är mycket munter af sig.»
— »Och muntra dagar må Ers Helighet få upplefva! sade Sancho, eftersom ni hyser så god tanke om mig, fastän med mig är det då inte så mycket bevändt. Men historien som jag vill berätta är denna.[2] En adelsman från min by, en mycket rik och ansedd herre, ty han härstammade från släkten Alamos i Medina del Campo, och var gift med Doña Mencía de Quiñones, som var dotter till D. Alonso de Marañon, som var riddare af Santiago-orden, som drunknade i hamnen la Herradura, för hvilkens skull det där grälet för några år sedan uppstod i vår by, uti hvilket, som jag tror, äfven min herre D. Quijote var med, uti hvilket den odågan Tommelill, son till smeden Balbastro, vardt sårad; … är inte det där alltsammans sant, käre herre och husbonde? Vid ert lif, det måste ni medgifva, så att inte herrskapet här håller mig för en lögnaktig pladdrare.»
— »Ännu så länge, inföll den andlige, anser jag er mera för en pratmakare än för en lögnare; men hvad jag längre fram kommer att anse er för, vet jag ännu icke.»
— »Du inblandar så många vittnen, Sancho, och så många kännetecken, att jag icke kan annat än medgifva att du måtte visst tala sanning. Gå på och gör din historia kortare, ty, som du tar saken, blir du inte färdig på ett par dagar.»
- ↑ Ett ordspråk, som Sancho använder äfven vid två andra tillfällen och som i originalet lyder: En (A buen) salvo está quien repica. Meningen på detta ställe är, såsom det tydligt nog visar sig, när Sancho slutat sin historia, att han själf stod utanför densamma, så att den icke kunde lämpas på honom, och i själfva verket innehöll den ju i stället en rätt näsvis pik åt D. Quijote.
- ↑ Den händelse, som här åsyftas, tilldrog sig 1562 och var näst efter den »oöfvervinneliga» flottans nederlag vid Englands kuster den största olycka till sjös under Filip II:s regering. Tjugufyra galerer hade utlupit från Málaga för att hindra de afrikanska morerna att anfalla Oran, men nödgades för storm att taga sin tillflykt till den lilla hamnstaden Herradura på andalusiska kusten; stormen steg emellertid till orkan, och i själfva hamnen förgingos tjugutvå af galererna med mera än 4,000 man af besättningarna, däribland många förnäma personer och befälhafvaren själf, generalen D. Juan de Mendoza. — För öfrigt må om Sanchos uppgift anmärkas, att det verkligen fanns en familj med namnet Alamos i Medina del Campo. Doña Mencía kallas Quiñones, ehuru hon var dotter till en Marañón ; men detta beror därpå, att barn ofta upptogo mödernenamnet, och så var t. ex. fallet både med Cervantes’ hustru och hans naturliga dotter Isabel: den förra hette Catalina och var dotter till Fernando de Salazar y Vozmediano och Catalina de Palacios, men kallade sig liksom modern; den senare upptog namnet Saavedra, som i äldre tider funnits i Cervantes-släktens möderne. Likaså var den från det stora karlist-kriget 1833—1840 beryktade höfdingen Espoz v Mina mera känd under mödernenamnet Mina än under fädernenamnet Espoz.
