274
— »Han skall ingalunda förkorta sin historia, sade hertiginnan; för att göra mig ett nöje, skall han tvärtom berätta den just på sitt eget sätt, äfven om han ej får slut på den på sex dagar; och, om det verkligen ginge åt så många, skulle de för mig vara de trefligaste jag tillbragt i hela mitt lif.»
— »Nå, fortfor Sancho, då säger jag, mitt herrskap, att bemälde adelsman, hvarom frågan är och hvilken jag känner lika väl som min egen hand, ty hans hus ligger inte ett bösshåll från mitt, en gång till sitt bord inbjöd en fattig, men hederlig bonde …»
— »Vidare, min vän, inföll den andlige, ni ser ut att först i den andra världen hinna till slutet på er historia.»
— »Fortare än halfvägs dit skall jag ha slutat den, om Gud vill», svarade Sancho. »Jag säger alltså att, när denne bonde kom till den där adelsmannens hus, som bjudit honom, — och frid vare med hans själ, ty han är redan död och till yttermera visso påstås det att han dog som en ängel, för jag var inte närvarande då det skedde, för jag hade just då gått till Tembleque för att bärga hö …»
— »Så vidt ert lif är er kärt, min son, så skynda er tillbaka från Tembleque och sluta er historia utan att begrafva adelsmannen, såvida ni inte vill begrafva oss med.»
— »Saken var nu som så, återtog Sancho, att, just som de båda skulle sätta sig till bords, och jag tycker att just nu ser jag dem för mig lifligare än nånsin …»
Det hertigliga paret fann ett stort nöje i den hedervärde andliges missnöje öfver alla de omsvep och afbrott med hvilka Sancho berättade sin historia, men D. Quijote var färdig att förgås af harm och grämelse.
— »Jag säger alltså, fortfor Sancho, att, just som de båda voro i begrepp att sätta sig till bords, yrkade bonden envist på att adelsmannen skulle sätta sig vid öfre ändan, och adelsmannen yrkade likaledes på att bonden skulle sitta sig där, emedan det i hans hus alltid måste ske som han befallde. Men bonden, som ville anses artig och belefvad, ville omöjligt, tills adelsmannen förargad lade båda händerna på hans skuldror och med våld tryckte ned honom på stolen, sägande: ’Sätt er, drummel, ty där jag sitter har ni alltid öfre ändan!’ Och detta är nu historien, och jag tror förvisso att den här ej är så illa på sin plats.»
D. Quijotes ansikte skiftade i tusen färger, hvilka gjorde hans bruna hy marmorerad och tydligt framträdde. Hertigen
