och hertiginnan kväfde sitt löje, för att D. Quijote ej skulle blifva ännu mera uppbragt, eftersom han väl förstått Sanchos elakhet; och för att byta om samtalsämne samt hindra Sancho att fortsätta med nya dumheter, frågade hertiginnan riddaren, hvad för underrättelser han haft från fröken Dulcinea, och om han nyligen skickat henne några presenter af jättar eller stråtröfvare, ty det kunde ej slå fel att han ju besegrat många dylika.
Härtill svarade D. Quijote: »Nådiga härskarinna mina olyckor hafva haft en början, men något slut komma de aldrig att få. Jättar har jag öfvervunnit, och fega skälmar och stigmän har jag skickat till henne; men hvar skulle de väl kunna påträffa henne, då hon är förtrollad och förvandlad till den otäckaste bondpiga man kan föreställa sig?»
— »Jag vet inte det, sade Sancho Panza; mig förefaller hon som den skönaste varelse i världen; åtminstone vet jag att i vighet och språng låter hon inte öfverträffa sig af en lindansare. Jag kan försäkra er, fru hertiginna, hon tar ett skatt från marken upp på en åsna så ledigt som om hon vore en katt!»
— »Har ni sett henne förtrollad, Sancho?» frågade hertigen.
— »Om jag sett henne förtrollad? återtog Sancho; hvem tusan var det väl om inte jag som först kom på det här trolleriväsendet? Hon är lika visst förtrollad som salig far min.»[1]
Då den andlige hörde talas om jättar, fega missdådare och förtrollningar, kom han genast på den tanken att detta måste vara D. Quijote af la Mancha, hvilkens historia hertigen plägade läsa, hvaröfver den andlige ofta gjort honom förebråelser, sägande att det vore galenskap att läsa dylika galenskaper. Då han nu öfvertygat sig om sanningen af hvad han misstänkt, yttrade han i fullt vredesmod dessa ord till hertigen: »Nådige herre, Ers Excellens skall en gång inför Vår Herre aflägga räkenskap för hvad denna arma människa tar sig till. Denne D. Quijote, eller D. Vettvilling eller hvad han nu kan heta, är, efter hvad jag kan föreställa mig, ännu icke så förryckt som Ers Nåd vill få honom att bli genom att gifva honom tillfälle i hand att gå på med sina dårskaper och tomma inbillningar.»
Och vändande sig till D. Quijote, sade han till honom: »Och ni, dummerjöns! hvem har proppat i er skalle att ni är en vandrande riddare och att ni besegrar jättar och tillfånga-
- ↑ Man tycker sig nästan se Sancho förstulet blinka åt hertigen, som af dessa ord lätt borde kunna förstå, huru det egentligen hängde ihop med Dulcineas förtrollning.
