herr ståthållaren ville skingra vissa tvifvel hos mig, hvilka uppstodo, då jag läste den historia om den store señor D. Quijote, hvilken redan utkommit i tryck. Ett af dessa tvifvelsmål är följande. Eftersom den hederlige Sancho aldrig sett Dulcinea, jag menar fröken Dulcinea af Toboso, och icke heller öfverlämnade åt henne señor D. Quijotes bref, enär detta stannade kvar uti plånboken i Svarta Bergen, huru kunde han då understå sig att uppdikta svaret, Jämte det där om att han träffade henne sysselsatt med att vanna hvete, medan dock alltsammans blott var ett skälmstycke och en osanning, samt så synnerligen menligt för den oförlikneliga Dulcineas goda namn och rykte, alltsammans saker hvilka ej öfverensstämma med hederliga vapendragares ställning och trohet?»
Efter dessa ord, men utan att själf svara med ett enda, steg Sancho upp från stolen samt gick sakta och försiktigt, med framåtböjd kropp och fingret på läpparna, omkring i hela rummet och upplyfte det ena förhänget efter det andra, satte sig därpå åter och sade: »Nu, nådiga fru, då jag sett att utom de närvarande ingen lyss på oss i smyg, så vill jag utan fruktan och oro svara på hvad som blifvit mig frågadt och på allt det som törhända kommer att frågas mig. Det första jag har att säga, är att jag anser min husbonde D. Quijote för en obotlig narr, ehuru han nog emellanåt yttrar saker, hvilka, efter mitt förmenande och alla deras förmenande som höra honom, äro så förståndiga och gå så i rätta hjulspåret, att inte hin själf skulle kunna yttra dem bättre; men det oaktandes står jag sannfärdeligen och utan alla betänkligheter fast vid att han är galen. Eftersom jag nu har det så för mig i skalmejan, dristar jag mig till att inbilla honom saker och ting utan både rim och reson, såsom till exempel det där med svaret på brefvet, och det där andra för sex eller åtta dagar sedan, som ännu inte står upptaget med i boken, nämligen historien om vår fröken Doña Dulcineas förtrollning, som jag satte i honom att hon är förtrollad, och det är då inte mer sanning det än det som aldrig var.»[1]
Hertiginnan bad honom berätta för henne denna förtrollning eller detta skämt, och Sancho omtalade alltsammans för henne alldeles såsom det tillgått, hvilket skänkte åhörarna ett ej ringa nöje. Därpå fortfor hertiginnan med sina frågor och sade: »Angående det som den gode Sancho berättat oss, är det ett tvifvelsmål som surrar hit och dit i mitt hufvud, och det hviskar mig någonting i örat och säger till mig: eftersom D. Quijote af La Mancha är galen och sinnessvag och för-
- ↑ Sp. no siendo más verdad que por los cerros de Ubeda. Talesättet är gammalt och användes om osammanhängande och orimligt prat. Ubeda är en uråldrig stad i Andalusien, och i nejden lär ligga en långsträckt bergås med olika namn för hvarje liten topp eller kulle, så att det är svart att finna sig till rätta med dem; detta förmodar Covarrubias hafva gifvit upphof åt det till ordstäf vordna uttrycket.
