304
Då nu den inväntade dagen kommit, påtog sig D. Quijote sin rustning, Sancho däremot sin jaktdräkt, och sittande på sin grålle, som han ej ville lämna, ehuru man tillbjöd honom en häst, blandade han sig i jägarskaran. Hertiginnan visade sig i en präktig dräkt, och D. Quijote förde af idel höflighet och fin belefvenhet hennes passgångare vid tygeln, ehuru hertigen ej ville tillåta det. Omsider kommo de till en skogsdunge, belägen mellan tvenne mycket höga berg, hvarest, sedan man intagit sina poster, delvis i riskojor[1] och på skogsstigar, samt folket blifvit fördeladt på sina särskilda håll, jakten begynte med stort larm, ropande och skriande, så att den ene icke kunde höra den andre för hundarnas skällande och jakthornens smattrande. Hertiginnan steg af och ställde sig med ett spetsigt jaktspjut i handen på ett ställe, där hon visste att vildsvin brukade stryka fram. Äfven hertigen och D. Quijote stego af och ställde sig vid hennes sida. Sancho intog sin ställning bakom dem alla, utan att stiga af sin grålle, som han ej vågade lämna utan skydd, på det att ingen olycka skulle träffa honom. Knappt hade de fattat posto och ställt upp sig med talrika tjänare på flyglarna, förrän de sågo en oerhördt stor vildgalt, uppjagad af hundarna och förföljd af jägarna, störta mot dem, gnisslande med tänder och betar samt med fragga skummande omkring gapet, och, i detsamma som D. Quijote fick syn på honom, trädde han skölden på armen, drog svärdet och gick fram för att mottaga honom, och detsamma gjorde hertigen med sitt jaktspjut. Men hertiginnan skulle hafva förekommit dem alla, om hertigen ej hindrat henne därifrån. Endast Sancho lämnade sin grålle i sticket, då han fick se det väldiga djuret, sprang därifrån af alla krafter och ämnade klättra upp i en hög ek, hvilket dock ej lyckades honom; tvärtom, då han redan kommit halfvägs upp på trädstammen och, gripande tag i en gren, ansträngde sig för att klättra upp i toppen, hade han så klen lycka och sådan otur, att grenen brast och han i fallet vardt hängande på en utskjutande knagg af eken, utan att kunna nå ner till marken. När han nu såg sig i denna belägenhet och att hans gröna jaktrock höll på att sönderrifvas, och han föreställde sig att det förfärliga odjuret skulle kunna nå upp till honom, i fall det komme fram dit, började han uppgifva sådana gallskrik och så ifrigt ropa på hjälp, att alla som hörde honom, men icke sågo honom, trodde att han befunne sig mellan något vilddjurs tänder. Galten med de väldiga huggtänderna vardt likväl slutligen genomborrad af de talrika jaktspjuts spetsar,
- ↑ Det spanska ordet är paranzas, och därmed förstås, enligt Baretti, enkom uppförda kojor, där jägarna hålla sig gömda och afvakta villebrådets ankomst. Betydelsen jägarnät är apokryfisk.
