306
uthärdar man den strängaste köld och olidligaste hetta; det dras in på ledighet och sömn, krafterna stärkas och lemmarna göras smidiga på den som ägnar sig däråt; kort sagdt, det är en idrott som man kan företaga till nöje för många och till skada för ingen; och det bästa med den är att den icke är för hvar man, såsom de öfriga slagen af jakt äro, med undantag af falkjakten, som också blott är för konungar och höga herrar. Ändra därför åsikt, min bäste Sancho, och, när ni blir ståthållare, så sysselsätt er då med jakt, så skall ni få se att den inbringar er hundrafaldt.»[1]
— »Visst inte, svarade Sancho; en god ståthållare stannar hemma, lika väl som den som har ett brutet ben[2]. Det vore just vackert, om rättsökande komme och sökte honom, alldeles utmattade af ansträngning, och han vore i skogen för att roa sig; då ginge det allt åt skogen med ståthållarskapet också! Jakt och andra tidsfördrif äro på min ära snarare för dagdrifvare än för ståthållare. Hvad jag tänker att roa mig med, det är att spela trumf mant! på de stora högtidsdagarna och käglor på sön- och helgdagar; ty tocket där jäktande och fläktande passar inte för mitt stånd och stämmer inte med mitt samvete.»
— »Gud pgifve att det så må bli, Sancho! ty säga och göra är det långt emellan.»
— »Där må vara hur långt som helst, återtog Sancho; en god betalare är inte ledsen för att ställa pant, och en står sig bättre med Guds hjälp än med att stiga upp i otta, och buken föder fötterna, men inte fötterna buken. Härmed menar jag att, om Gud hjälper mig och jag i god afsikt gör hvad jag bör, så skall jag helt säkert regera bättre än en örn. Eller tag någon och stick fingret i munnen på mig, så får han se om jag bits eller ej.»
— »Må du bli fördömd af Gud och alla hans helgon, fördömde Sancho, sade D. Quijote: när skall någonsin den dag komma, som jag så ofta sagt, då jag hör dig uttala en enkel sammanhängande sats utan ordspråk? Det högvälborna herrskapet täcktes låta denne narr gå sin väg, ty, liksom mellan kvarnstenar, skall han pina lifvet ur eder, ej mellan två utan mellan tvåtusen ordstäf, dem han kommer att anbringa så passande och i rätta ögonblicket som Gud förlänar honom hälsan — eller mig, om jag skulle vilja höra på dem.»
— »Om ock, anmärkte hertiginnan, Sancho Panzas ordstäf äro talrikare än den grekiske kommendörens[3], så böra
- ↑ Sp. y vereis como os vale un pan por ciento = och ni skall få se huru det inbringar er ett bröd för hundra. Man kunde tro att ordet por fått orätt plats, ty, flyttar man det tillbaka och läser: por un pan ciento, så blir meningen den här gifna; men ordspråket förekommer med alldeles samma lydelse äfven i slutet af 71:a kapitlet.
- ↑ Sancho gör här en lätt förändring af det ordspråk, som i sin vanliga lydelse förekommit i femte kapitlet af denna del (se not. 7 på sid. 54 här ofvan).
- ↑ Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.Fernán Nunez de Guzman (död 1553) kallades el Commendador Griego, emedan han var kommendör i Santiago-ordnen och mycket lärd i grekiskan, i hvilket språk han var professor först vid universitetet i Alcalá och sedan vid det i Salamanca. Han hade gjort en stor samling af spanska ordspråk, som det påstås mera än 5,000, och dessa utgåfvos första gången 1555.
