de därför icke uppskattas mindre, på grund af sina kärnfulla uttrycks korthet. Jag för min del kan åtminstone säga att jag har mera nöje af dem än af andra, äfven om dessa användas skickligare och vid lämpligare tillfällen.»
Under dessa och andra roande samtal begåfvo de sig från tältet in i skogen, för att se efter några jaktkojor, hvarvid dagen förgick och natten inbröt. Aftonen var likväl icke så klar och stilla som man kunnat vänta af årstiden, hvilken var själfva högsommaren; men ett visst halfmörker, som den hade med sig, var särdeles tjänligt för det hertigliga parets förehafvande. Ty, då natten började falla på, tycktes kort efter mörkrets inbrott hela skogen plötsligt stå i ljus låga på alla håll, och straxt därpå hörde man här och där, än närmare och än fjärmare, ljudet af otaliga trumpeter och annan krigisk musik, liksom af talrika ryttarskaror som tågade genom skogen. Åsynen af elden och smattrandet af de krigiska instrumenten förbländade och bedöfvade ögon och öron på de kringstående, ja, på alla som befunno sig i skogen. Därefter hörde man tusentals rop af La illáh il alláh[1], efter Morernas plägsed, då de rycka i strid; trumpeter och horn skallade, trammor dånade och pipor ljödo, allesammans nästan på en gång, så ihållande och så häftigt, att man knappt kunde ha sina sinnen i behåll, om man hade några, vid det förvirrade ljudet af så många instrumenter på en gång. Hertigen vardt häpen, hertiginnan bestört, D. Quijote förundrad, Sancho darrade, och till och med de som voro invigda i saken förskräcktes. Till följd af deras fruktan kom det öfver dem en djup tystnad, och i detsamma anlände en till djäfvul klädd kurir, hvilken i stället för posthorn blåste i ett ofantligt urhålkadt oxhorn, som gaf från sig ett doft och hemskt ljud.
— »Hallå, vän kurir, ropade hertigen, hvem är ni och hvart ämnar ni er? Och hvad är detta för krigsfolk som drager genom skogen?»
Härpå svarade kuriren med skräckinjagande stämma: »Jag är djäfvulen, jag ämnar uppsöka D. Quijote af la Mancha. Folket, som kommer hitåt, är sex hopar trollkarlar, som på en triumfvagn föra med sig den oförlikneliga Dulcinea af Toboso; hon nalkas förtrollad tillika med den tappre fransmannen Montesinos, för att underrätta D. Quijote om huru bemälda fröken skall kunna lösas ur förtrollningen.»
— »Om, såsom ni säger och utseendet visar, ni är djäfvulen, borde ni redan hafva igenkänt denne riddaren D. Quijote af la Mancha, eftersom ni har honom framför er.»
- ↑ »Det finnes ingen gud utom Gud», muhamedanernas bekanta stridsrop.
