deras väg. Till allt detta larm kom ännu ett annat, som öfverröstade alltsammans: det såg nämligen ut alldeles som om det samtidigt i alla skogens fyra väderstreck utkämpades fyra drabbningar eller slaktningar, ty på ett håll ljöd det väldiga dånet af fruktansvärdt artilleri, på ett annat affyrades en oräknelig mängd muskötsalfvor, tätt därintill ljödo de kämpande krigarnas rop, och längre bort hörde man ånyo Hagars söners[1] La illáh il alláh. Korteligen, jakt- och andra horn, oxhorn, trumpeter, obojor och klarinetter, trummorna, artilleriet, musköterna, och framför allt det förskräckliga knarrandet af vagnarna, allt detta i förening bildade ett så förvirradt och hemskt larm, att D. Quijote måste kalla sitt mannamod till hjälp för att uthärda det. Men Sanchos mod sjönk, och han nedföll vanmäktig på släpet af hertiginnans klädning; hon tog emot honom och befallde att man skulle skyndsamt stänka vatten i ansiktet på honom. Detta skedde, och han återfick sansen, just som en af vagnarna med de gnisslande hjulen kom fram till stället. Den drogs af fyra tröga oxar, alla behängda med svarta schabrak; på hvarje horn satt fastbunden en stor brinnande vaxfackla, och öfverst på vagnen var anbragt ett upphöjdt säte, hvarpå satt en ärevördig gubbe med ett skägg, som var hvitare än snö och som räckte honom ända nedanför gördeln; han var iklädd en lång mantel af svart kanfas; ty, eftersom vagnen var öfversållad med oräkneliga ljus, kunde man tydligt varseblifva och urskilja allt som befann sig på densamma. Den kördes af två ohyggliga djäflar, klädda i samma slags kanfas och med så gräsliga ansikten att, sedan Sancho en gång sett dem, han tillslöt ögonen för att slippa se dem en gång till. Då nu vagnen kommit midt för samlingsstället, reste sig den ärevördige gubben från sin höga plats, ställde sig upprätt och ropade med väldig stämma: »Jag är trollkarlen Lirgandéo», hvarpå vagnen rullade bort, utan att gubben sade ett ord mera.
Efter denna for en annan lika beskaffad vagn förbi, på hvilken en annan gubbe satt högst uppe; denne lät vagnen hålla och sade med ej mindre högtidlig stämma: »Jag är trollkarlen Alquife, en förtrolig vän till Urganda den obekanta», — och äfven denne for vidare.
Därefter kom en tredje vagn, på samma vis; men den som här satt högst uppe var ingen gubbe som de andra, utan en grof karl med styggt utseende, som, när han kommit fram, reste sig upp likt de andra och med ännu hesare och mera djäfvulsk röst sade: »Jag är trollkarlen Arkalaus, dödsfiende
- ↑ Hagars söner, sp. Agarenos, en företrädesvis poetisk benämning för Araberna.
