28
ternaket, utan att kläda det i andra plagg än som det kommit till min kunskap.»
— »Ingalunda skall jag bli ond, genmälde Don Quijote; du kan gärna tala fritt, Sancho, och utan alla omsvep.»
— »Nå, det första jag säger, tog han till orda, är att folket håller Ers Nåd för den största narr, och mig för inte mindre förryckt. De adliga säga att ni inte har velat hålla er inom ert adelskaps gränser, utan satt ett Don framför ert namn och förhäft er till riddare[1] med ett halft dussin vinstockar och ett par tunnland åker, med en lapp framtill och en bak. Riddarna säga att de inte gärna vilja att simpla adelsmän ställa sig i bredd med dem, isynnerhet inte sådana skrapadelsherrar, som blanka sina skor med sot och stoppa sina svarta strumpor med grönt silke.»
— »Det där, sade Don Quijote, passar icke in på mig, då jag alltid går snyggt klädd och aldrig med lappade plagg; slitna, det kan väl hända, men det slitna kommer snarare af rustningen än af långt bruk.»
— Hvad beträffar er tapperhet, er belefvenhet, era bragder och det värf som ni åtagit er, äro meningarna delade, fortsatte Sancho. Somliga säga: en narr, men en narr som man kan ha roligt åt; andra: en tapper man, men som alltid råkar illa ut; andra åter: belefvad, men en oombedd hjälpare; och så prata de hit och dit om så mångahanda, att de ta heder och ära både af Ers Nåd och mig.»
— »Se, Sancho, sade D. Quijote, hvarhelst dygden förefinnes i påfallande hög grad, förföljes den; få eller ingen af de berömda män som lefvat kunde undgå att smädas af illviljan. Julius Cesar, en den djärfvaste, klokaste och tappraste fältherre, beskyldes för att vara äregirig och icke riktigt snygg, hvarken i sin klädsel eller i sina seder. Alexander, som för sina hjältedåd förvärfvade namnet den Store, påstås hafva varit en smula fyllbult. Om Herkules, de tolf storverkens man, berättar man att han varit en vällusting och en vekling. Don Galaor, Broder till Amadís af Gallien, skall hafva varit alltför grälsjuk, och hans bror säges allt för lätt ha tagit till lipen. Alltså kunna, o min Sancho, bland så många förklenande yttranden mot förträffliga män, äfven de mot mig gå med, om de icke äro värre än hvad du har sagt.»
— »Där är det just som det kniper, vid min fars lekamen!» sade Sancho.
— »Hvad för slag, är det mera?» frågade Don Quijote.
— »Jo, det kan ni lita på; svarade Sancho; än återstår
- ↑ I början hade ordet don, tydligen med hågkomst af den ursprungliga betydelsen herre, användts om Kristus och helgonen samt de hedniska gudarna, och man träffar således hos de äldsta kastilianska författarne emellanåt ett Don Jesucristo, liksom äfven Don Júpiter, Don Amor, Doña Venus; därefter gafs det åt konungar samt andliga och värdsliga stormän; riddarna tyckas hafva haft rätt därtill som en äretitel ända ifrån denna institutions begynnelse, men på Cervantes’ tid hade det ännu icke hunnit ned till lågadeln (los hidalgos); därför kallade sig också hvarken han eller Lope de Vega med Don framför sina resp. dopnamn, men väl den ungefär ett halft sekel yngre Pedro de Calderón. Jämf. för öfrigt not. 9 till förra delens 1:a kapitel.
