32
med stor artighet. Ehuru kandidaten hette Simson, var han icke stor till växten, men däremot en mycket stor spjufver; han hade en sjuklig hy, men mycket sundt förstånd. Han kunde vara ungefär tjugufyra år gammal, hade ett rundt ansikte, trubbnäsa och stor mun; alltsammans kännetecken på att han var af ett illparigt lynne och hade sin glädje i skämt och gäckeri, hvilket han också genast bevisade. Ty då han fick syn på Don Quijote, kastade han sig på knä för honom och sade: »Må Eders Höghet, señor Don Quijote af la Mancha, räcka mig händerna till kyssning, ty vid Sankte Pers rock som jag bär, fastän jag ännu endast tagit fyra grader[1], bedyrar jag att Ers Nåd är en af de berömdaste vandrande riddare som funnits och kommer att finnas på hela jordens rund. Prisad vare Sidí Hamét Benengelí, som skrifvit historien om era stordåd, och ännu mera prisad vare den flitige forskare, som företagit sig att låta öfversätta den från arabiska på vårt kastilianska folkspråk, till den läsande världens allmänna förnöjelse!»
Don Quijote befallde honom stiga upp och sade: »Alltså är det sant att en historia om mig förefinnes, och att det är en mor och en trollkarl som författat henne?»
— »Det är så fullkomligt sant, señor, sade Simson, att jag är öfvertygad om att intill denna dag finnes tryckta mer än tolftusen exemplar af besagda historia; eller, om någon bestrider detta, så kunna Portugal, Barcelona och Valencia, där de blifvit förlagda, intyga det; det går till och med ett rykte att den just nu är under pressen i Antwerpen[2], och jag har en förkänsla af att det snart icke kommer att finnas något folk eller något språk, till hvilket den icke kommer att öfversättas».
Don Quijote sade därpå: »En sak bland andra, som isynnerhet måste bereda en dygdig och framstående man glädje, är att se sig ännu under sin lifstid med ett godt namn gå omkring i tryck på folks tungomål: jag säger med ett godt namn, ty är det tvärtom, kan ingen död jämföras därmed».
— »Är det frågan om godt namn och godt rykte, sade kandidaten, så bär Ers Nad ensam och allena segerpalmen framför alla vandrande riddare; ty moren på sitt språk och den kristne på sitt ha bemödat sig om att skildra för oss Ers Nåds förträfflighet alldeles efter naturen, så ock ert oförskäckta mod att bjuda farorna spetsen, ert tålamod i motgångens stunder, ert lugna fördragande af missöden och sår, samt ärbar-
- ↑ I den äldsta kristna kyrkan voro stadgade sju grader för vinnande af inträde i prästeståndet. De fyra lägre af dessa voro: ostiarius dörrvårdare, kyrkvaktare, exorcista som hade att, särskildt vid dopet, med iakttagande af vissa formler utdrifva den onde anden; lector som vid gudstjänsten uppläste stycken ur bibeln, och acoluthus som, ungefär motsvarande våra klockare, biträdde den officierande prästen med att bära de brinnande vaxljusen och de heliga kärlen, frambära nattvardsvinet m. m. Dessa s. k. ordines minores, lägre grader, återfinnas ännu i hufvudsak i den katolska kyrkan, men medföra icke någon oåterkallelig förpliktelse. De högre graderna, ordines maiores, äro subdiaconus, diaconus och presbyter; de kunna endast meddelas af biskopen, och förlänandet af de två sista har karaktären af ett sakrament. — De, hvilka, likt Carrasco, endast tagit de fyra lägre graderna, plägade ändock bära ett slags prästrock eller kaftan, och det är denna han menar med Sankte Pers rock; samma bruk följdes af studerande i allmänhet ända in i vårt århundrade, men torde nu vara merendels bortlagdt.
- ↑ Förra delen af D. Quijote väckte redan strax sedan den utkommit det största uppseende, och flerfaldiga eftertryck af densamma utgåfvos på skilda håll; så redan samma år (1605) två i Lissabon hos olika förläggare, och ett i två raskt på hvarandra följande upplagor i Valencia; vidare i Bryssel 1607 och 1611 samt i Milano, som då för tiden lydde under Spanien, 1610. Däremot känner man icke till något eftertryck från Antverpen förr än 1613, ej heller från Barcelona tidigare än 1617. De uppgifter författaren här ligger i Carrascos mun äro saledes ej fullt riktiga.
