36
— »En af de anmärkningar som man framställer mot bemälda historia, sade kandidaten, är att författaren i densamma inflätat en novell med titeln Den dåraktiga förvetenheten; icke därför att den skulle vara dålig eller illa berättad utan därför att den icke hör dit och icke har någonting att göra med hans Nåd señor D. Quijotes historia.»
— »Jag vill slå vad, inföll Sancho, att den hundsfotten har gjort en skön röra däraf.»
— »Nu säger jag, sade D. Quijote, att författaren af min historia icke varit förståndig, utan någon okunnig pratmakare, den där, trefvande för sig och utan någon ordentlig plan, begynt att författa den på vinst och förlust, liksom Orbaneja, målaren från Ubeda[1], gjorde, som en gång, på frågan hvad han målade, gaf svaret: Hvad som kan bli däraf. En gång målade han en tupp, så klumpigt gjord och oigenkänncelig att han fann det nödvändigt att med munkstil skrifva under den: Detta skall vara en tupp. Och på samma sätt tör det vara med min historia: hon kommer att behöfva en särskild förklaring för att kunna förstås.»
— »Visst icke, svarade Simson, ty hon är så lättfattlig att man icke finner någonting svårt däri. Barnen tumma på den, ynglingarna läsa den, männen förstå den, gubbarna berömma den, och, kort sagdt, den är i så många händer, läses och kännes så väl af alla folkklasser, att man knappt ser en mager hästkrake på gatan, utan att folk genast säger: Se där går Rocinante! Men de, som mest slagit sig på att läsa henne äro småsvennerna; det finnes intet förmak hos förnäma herrar, där det ej träffas en Don Quijote; om en lägger den från sig, tager genast en annan upp den; somliga rycka den till sig, andra bedja vackert om den. Kort sagdt, bemälda historia erbjuder det gladaste och oskadligaste tidsfördrif, som allt intill denna dag funnits till; ty i hela boken finnes icke ett oanständigt ord eller ens någonting ditåt, och ej heller en tanke som är annat än ärlig och oförfalskad.»
— »Att skrifva på annat sätt, sade D. Quijote, vore att säga icke sanning, utan lögn; och de historieskrifvare, som bruka lögn, borde brännas liksom falskmyntarna. Men jag förstår icke hvad som förmått författaren att taga till hjälp noveller och historien om en tredje person, då han hade så mycket att skrifva om dem som mig angingo. Han torde helt säkert ha hållit sig till det gamla ordspråket:
