Noter.
1 Misstag af D. Quijote, som förbisett att äfven vapendragarnas bedrifter omtalas på flera ställen.
2 I den äldsta kristna kyrkan voro stadgade sju grader för vinnande af inträde i prästeståndet. De fyra lägre af dessa voro: ostiarius dörrvårdare, kyrkvaktare, exorcista som hade att, särskildt vid dopet, med iakttagande af vissa formler utdrifva den onde anden; lector som vid gudstjänsten uppläste stycken ur bibeln, och acoluthus som, ungefär motsvarande våra klockare, biträdde den officierande prästen med att bära de brinnande vaxljusen och de heliga kärlen, frambära nattvardsvinet m. m. Dessa s. k. ordines minores, lägre grader, återfinnas ännu i hufvudsak i den katolska kyrkan, men medföra icke någon oåterkallelig förpliktelse. De högre graderna, ordines maiores, äro subdiaconus, diaconus och presbyter; de kunna endast meddelas af biskopen, och förlänandet af de två sista har karaktären af ett sakrament. — De, hvilka, likt Carrasco, endast tagit de fyra lägre graderna, plägade ändock bära ett slags prästrock eller kaftan, och det är denna han menar med Sankte Pers rock; samma bruk följdes af studerande i allmänhet ända in i vårt århundrade, men torde nu vara merendels bortlagdt.
3 Förra delen af D. Quijote väckte redan strax sedan den utkommit det största uppseende, och flerfaldiga eftertryck af densamma utgåfvos på skilda håll; så redan samma år (1605) två i Lissabon hos olika förläggare, och ett i två raskt på hvarandra följande upplagor i Valencia; vidare i Bryssel 1607 och 1611 samt i Milano, som då för tiden lydde under Spanien, 1610. Däremot känner man icke till något eftertryck från Antverpen förr än 1613, ej heller från Barcelona tidigare än 1617. De uppgifter författaren här ligger i Carrascos mun äro saledes ej fullt riktiga.
4 Jämf. not 9 till kap. 1 i förra delen. Sancho vill således låta förstå att Dulcinea ej var af adel och följaktligen enligt den tidens bruk ej berättigad till titeln doña. Men det har gått med den liksom med frökentiteln hos oss, hvarom gamle biskopen Jesper Svedberg i sin år 1711 utgifna Schibboleth (sid. 368) säger: »Then tiden kallades allenast the som woro Konungadöttrar, fröknar. Så Konung Gustafs thens Förstas döttrar. Så Konung Gustaf Adolphs hin Storas dotter, jemwel tå hon regerande Drottning war, het Fröken Christina. Men the andra, jemwel ock the som ock woro Konungenom i blodet nära nog åkomne, kallades tå jungfrur. Men nu wilja alla, allenast the äro adel, heta fröknar. Får dottren och flickan intet then titelen, snorrar hon omkring af bitter ondsko, förwandlar sin hy såsom en seck, och må brista i stycker ther öfwer. Kalla henne jungfru, är hennes ädelhet för när: hon kan omögeligen fördraga then skymfen». Hvad månde den hedersmannen hafva sagt, om han lefvat i var tid! I Spanien har man emellertid ej haft något ondt af att don- och doña-titeln blifvit allmän, likaså litet som i Frankrike af monsieur, mademoiselle och madame.
5 Sp. pedir cotufas en el golfo = söka tryffel i hafvet.
6 Ett uttryck från den juridiska stilen, liksom så ofta i förra delen.
