tyret som kom att stå oss så dyrt, och efter det andra med liket som man förde till Segovia, gömde min husbonde och jag oss i en skogsdunge, där vi båda, — min husbonde stödd mot sin lans och jag sittande på min grålle — mörbultade och utmattade efter de upplefvade slagsmålen, öfverlämnade oss åt sömnen, liksom om vi legat på ett halft dussin madrasser. Isynnerhet jag sof så tungt att någon, hvem det nu kan ha varit, fann tillfälle att smyga sig fram och skjuta in fyra stöttor under min åsnesadels fyra hörn, så att jag blef sittande på den liksom om jag suttit till häst, och han smugglade bort grålle undan mig, utan att jag märkte det».
— »Det där är någonting ganska lätt och ej någon ovanlig tilldragelse, inföll D. Quijote; ty det samma vederfors Sacripante, hvilkens häst den beryktade tjufven Brunelo vid Albracas belägring bortstal[1] undan hans ben förmedelst samma knep.»
— »Det vardt morgon, fortfor Sancho, och knappt hade jag sträckt på mig en smula, förrän stöttorna under sadeln ramlade och jag föll med en duns i backen. Jag tittade mig om efter öket, men fann det ingenstädes; tårarna kommo mig i ögonen, och jag brast ut i en sådan klagolåt, att, om författaren till vår historia ej tagit in den i boken, så kan han vara säker på att han underlåtit att taga med någonting riktigt bra. Då vi efter jag minns ej hur många dagars förlopp tillsammans med den nådiga prinsessan Micomicóna färdades vägen framåt, fick jag plötsligt åter syn på min åsna och såg att den som red på henne var den där Ginés de Pasamonte i zigenardräkt, den där spetsbofven och ärkebanditen, som min husbonde och jag befriade ifrån galerslafskedjan.»
— »Misstaget ligger icke häri, invände Simson, utan däri att, innan åsnan åter kom tillrätta, säger författaren att Sancho red på just samma åsna.»
— »Härpå, sade Sancho, kan jag ej svara annat än att författaren misstagit sig eller att det varit slarf af boktryckaren.»[2]
— »Utan tvifvel är det så, sade Simson; men hvad blef det af de hundra guldmynten? gingo de i putten?»
— »Dem har jag gjort af med, sade Sancho, till nytta för mig själf och för hustru och barn, och deras förtjänst är det att min hustru tåligt fördrager alla de resor och färder, som jag gjort i min husbondes, D. Quijotes tjänst; ty, hade jag efter så lång tids förlopp återkommit hem utan en styfver och utan åsnan, så hade jag inte haft något godt att vänta.
- ↑ Se Ariostos Rasande Roland XXVII, 84. Sacripante stod på de belägrades sida.
- ↑ Jämf, not 4 till förra delens kap. 23. Det lustigaste med hela denna historia om åsnestölden är kanske det, att dess motsägelser, som här få sin enkla och naturliga förklaring, af vissa kommentatorer ansetts för — kvickt skämt af Cervantes.
