Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/55

Den här sidan har korrekturlästs
51

för att jag är gift med er, kallas jag Teresa Panza, fastän jag rätteligen borde heta Teresa Cascajo[1], men det heter ju att lagens ord ha herrar i hand[2], och med det namnet är jag belåten, utan att man behöfver sätta till ett Don, hvilket skulle bli en så tung börda för mig, att jag inte kunde bära den. Och jag vill inte gifva folk någon anledning till prat om de en gång skulle få se mig utstyrd efter grefvinnemod eller på ståthållerskevis, ty då säga de genast: ’Se bara hur den svinvakterskan går med näsan i vädret! i går satt hon vid rocken och kunde ej få nog blånor att spinna och gick till mässan med en flik af kjolen svept öfver hufvudet, i stället för slöja[3], och i dag går hon i styfkjortel och med söljor och kråmar sig, liksom om vi inte visste hvem hon vore’. Låter Gud mig bara behålla mina sju eller fem sinnen eller hur många det nu är jag har, så ämnar jag inte ge anledning till att jag råkar så illa ut. I, käre Sancho, kan gå och skaffa er ett ståthållarskap eller öskap och kråma er så mycket I vill, men min dotter och jag, vi gå vid min moders själ och salighet inte ett steg utom byn. Det heter att

En ärlig kvinna
bör man alltid hemma finna[4],
och  
Den flickan är bäst
som anser arbete för en fest.

Drag I därför ut på äfventyr med er D. Quijote, och lämna oss åt vårt öde, som Gud nog skall förbättra, om vi äro redliga till sinnelaget. Och inte vet jag hvem som satt ett Don framför namnet på honom, det hade ju hvarken hans föräldrar eller farföräldrar.»

— »Nu måste jag säga, genmälde Sancho, att någon ond ande farit i kroppen på dig. Gud vare dig nådig, hustru, hur många saker har du inte nu rört ihop, som hvarken har rim eller reson! Hvad har Cascajo, söljorna, ordspråken och högfärden att göra med det som jag talar om? Hör på, din förryckta och enfaldiga varelse! (ty så må jag väl kalla dig, då du inte begriper mina ord, utan vill fly undan din lycka;) om jag hade sagt att min dotter skulle störta sig ned från ett torn, eller stryka omkring ute i världen, såsom infantinnan Doña Urraca ville göra[5], då kunde du ha rätt att inte gå in på hvad jag vill. Men, om jag i en handvändning och lika fort som du hinner blinka kastar ett Don och ers Nåd på halsen på henne och tar bort henne från arbetet på åkern och sätter henne under en tronhimmel och med fotapall och på

  1. Jämf. not. 7 på sid. 561 och not 5. på sid. 2792 i förra delen.
  2. Teresa vill använda samma ordspråk, som redan förekommit på sid. 2062 i förra delen, men hon förtalar sig och får det bakvändt, som om det ordagrant hade lydt: Kungarne gå dit lagarna vilja.
  3. Den spanska slöjan betäcker icke blott hufvudet, utan äfven själfva bålen, och går ned till midjan. När den är af (vanligen svart) siden eller annat tyg, kallas den manto; gjord af spetsväfnad samt något kortare, så att den går blott öfver hufvudet och axlarna, heter den mantilla.
  4. Sp. La mujer honrada, la pierna quebrada y en casa = ärlig hustru och (den som har ett) brutet ben hålla sig hemma.
  5. Konung Fernando I af Leon och Kastilien hade vid sin död (1065) skiftat sina länder mellan sina barn, så att sonen Sancho II fick Kastilien, Alfonso (sedan konung under namn af Alfonso VI) Leon, García Galicien, samt Elvira staden Toro, och Urraca staden Zamora. Sancho ville dock icke låta sig nöja härmed, utan beröfvade först bröderna och sedan äfven systern Elvira deras besittningar; men, när han också ville taga Zamora från D:a Urraca, aflopp detta så som i not. 3 pi sid. 2551 af förra delen omtalats. Hela detta skede af Kastiliens historia har i alla tider utgjort ett omtyckt ämne för sång och saga, och folkvisorna, hvilkas uppfattning naturligtvis var den enda bestämmande för Sancho, framställa D:a Urracas sak så, att hennes fader konungen på dödsbädden skulle vid delningen hafva förgätit henne, hvarpå hon, som var den äldsta af syskonen, i sin harm utbröt:

    Endast jag, som är en kvinna,
    måste ensam, lottlös se mig.
    Väl, så vill jag ut i världen
    som en tärna fal bege mig
    och åt hvar och en, som vinna
    kan mitt tycke, vill jag ge mig.

    Vid dessa ord vaknar den redan halft medvetslöse konungen till sans och godtgör sin glömska genom att gifva äfven Urraca en förläning, på sätt nyss nämndes.