Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs

52

ett högsäte och med flera ottomaner än det finns vad själfva ottomaniska Porten[1] hvarför kan du då inte tycka som jag och vilja hvad jag vill?»

— »Vet I hvarför, min gubbe? svarade Teresa; Jo, därför att ordspråket säger: den som skänker dig något, visar att det fattas dig något.[2] Från den fattige skyndar sig hvar och en att vända bort ögonen, men på den rike håller han dem länge fästade; och, om en sådan där rik man för en tid varit fattig, så blir det häcklande och förtal af och ett det värsta käxande om detsamma af bakdantarna, och af den sorten finns det på alla gator hoptals liksom bisvärmar.»

— »Gif nu akt, Teresa, återtog Sancho, och hör på hvad jag ämnar säga dig; kanske har du inte hört det i hela din lefvetid, och nu talar jag inte af egen fatabur, ty allt hvad jag tänker säga dig är yttranden af predikaremunken, som i fjol höll fastlagspredikningarna här i byn. Om jag inte minns orätt, sade han att alla ting, som våra ögon skåda såsom närvarande, te sig, fästa sig och förblifva vida bättre och kraftigare i vårt minne än det förflutna.»

(Allt hvad Sancho här yttrar, är det andra ställe för hvars skull öfversättaren anser detta kapitel oäkta, emedan det går utöfver Sanchos begrepp. Han fortfor på följande sätt:)

»Häraf kommer det sig att, när vi se någon präktigt utstyrd och smyckad med dyrbara kläder samt åtföljd af en talrik betjäning, så ha vi den känslan att han nödgar och tvingar oss att hysa aktning för honom, om också vårt minne just i samma ögonblick visar oss några tarfliga förhållanden i hvilka vi sett denna person; ty, eftersom denna smälek, antingen den nu har sin grund i fattigdom eller låg härkomst, redan utgör ett förflutet, så finns den icke mera till, utan blott det finnes till som vi se såsom närvarande. Och, om den hvilken ett gunstigt öde drog fram ur de forna tarfliga omständigbeterna ända upp på lyckans höjd, (just de orden begagnade patern,) om alltså denne uppför sig anständigt, frikostigt och höfligt emot hvar man, och inte vill sticka sig upp mot folk af gammal adel, så kan du vara viss på, Teresa, att ingen enda tänker på hvad han varit, utan hvar och en hedrar honom för hvad han är, utom de afundsjuka, för hvilka ingen får njuta sin lycka i fred.»

— »Jag förstår er inte, min gubbe, invände Teresa; gör som I vill, men bråka inte längre hufvudet på mig med era

  1. Stjernstolpe har gifvit uppslaget till den vådliga öfversättningen af den icke mindre vådliga ordlek, som innehålles i originalet: mas almohadas de velludo, que tuvieron moros en su linaje los Almohades de Marruecos = flera plysklädda kuddar (almohadas) än Almohaderna från Marocko hade morer i sin släkt. Almohaderna var en muhamedansk sekt i norra Afrika, de där i tolfte århundradet underlade sig Marocko och därifrån öfverföllo Spanien med ofantliga krigshärar, tills konungarna af Kastilien under följande århundradet gjorde slut på deras välde.
  2. Egentligen: quien te cubre, te descubre = den som döljer (hjälper) dig, röjer dig (nämligen att du behöfver hjälp).