SJÄTTE KAPITLET.
Om det som tilldrog sig med D. Quijote samt hans systerdotter och hushållerskan; ett af de viktigaste kapitlen i hela denna historia.
Medan Sancho Panza och hans hustru Teresa Cascajo förde detta osannolika[1] samtal med hvarandra, voro icke heller D. Quijotes systerdotter och hushållerska sysslolösa, eftersom de af tusen tecken kunde sluta till att deras morbroder och husbonde ämnade för tredje gången begifva sig hemifrån och återtaga utöfningen af sitt, efter deras förmenande, på en galen väg vandrande riddarskap. De bemödade sig på allt möjligt sätt att få honom ifrån en så olycksalig afsikt, men allt var blott en ropandes röst i öknen och att hamra på kallt järn. Bland åtskilliga andra skäl, som de detta oaktadt utvecklade för honom, sade hushållerskan äfven följande: »I sanning, señor, om Ers Nåd inte håller sina ben i stillhet och lugnt stannar hemma och inte hör upp med att vandra öfver berg och backar, liksom en själ som inte har någon ro i skärselden, och med att söka dessa så kallade äfventyr, men som jag kallar riktiga olyckor, så måste jag med jämmer och låt klaga min nöd för Gud och konungen, så att han skaffar någon bot därför.»
Härpå svarade D. Quijote: »Hushållerska, hvad Gud kommer att svara på dina klagomål, det vet jag icke, och lika litet hvad hans Majestät kan svara. Jag vet blott att, om jag vore kung, så skulle jag låta bli att besvara en sådan mängd dumma böneskrifter, som man dagligen lämnar honom; ty ibland många andra besvårligheter, som åligga konungarna, är en af de största den att de äro tvungna att lyssna till alla och svara alla. Därför vill jag icke att mina angelägenheter skola orsaka honom besvär».
Hushållerskan återtog: »Säg oss, señor, finns det inte riddare vid hans Majestäts hof?»
— »Jo visst, svarade D. Quijote, och det många ändå; och det har sin goda grund att dylika finnas vid hofvet, furstarnas höga rang till prydnad och till förhärligande af det kungliga majestätet.»
- ↑ Sp. impertinente, som enligt Hartzenbuschs mening här bör tolkas osannolik, väl närmast med hänsyn till författarens i förra kapitlet på två ställen gjorda reservation mot möjligheten, att Sancho kunnat uttrycka sig sa som han gjorde.
