ty, såsom vi läsa i historierna om dem, har en och annan bland dem blifvit icke blott ett utan många konungarikens välfärd och räddning.»
— »Ack, käre morbror, sade nu systerdottern; betänk likväl att allt hvad Ers Nåd säger om de vandrande riddarna blott är uppdiktade historier och lögner, och, om man också icke vill bränna upp deras historier, så förtjänade de åtminstone att man iklädde hvar och en af dem en gul botgörardräkt med rödt kors[1] eller något annat kännemärke, hvarigenom de kunde igenkännas såsom vanfrejdade och fördärfliga för goda seder.»
— »Vid den Gud som upprätthåller mig! sade D. Quijote; vore du icke min köttsliga systerdotter, min egen systers barn, skulle jag för den smädelse du uttalat gifva dig en sådan upptuktelse att det skulle förspörjas öfver hela världen. Hvad för slag! är det möjligt att en halfvuxen slyna, som knappt är i stånd att sköta sitt dussin knyppelpinnar, understår sig att öppna munnen mot riddarromanerna och klandra dem? Hvad skulle väl Herr Amadís hafva sagt, om han hört något sådant? Likväl skulle han helt säkert hafva förlåtit dig, ty han var den långmodigaste och artigaste riddare på sin tid och dessutom en jungfrurnas kraftige beskyddare. Men det kunde ha händt att någon hört dig, hos hvilken det icke gått dig väl för dina ords skull; ty icke alla äro artiga och belefvade, många äro fega lymlar och grofhuggare. Och icke alla som kalla sig riddare äro det helt igenom, ty somliga äro af äkta guld, men andra af pinsback. Alla se de ut som riddare, men icke alla hålla profvet mot sanningens probersten. Det finnes lågborna människor, som äro färdiga att spricka af lust att få gälla som riddare, och det finnes högtuppsatta riddare, som tyckas med flit sträfva efter att gälla för människor af låg härkomst; de förra stiga, antingen genom ärelystnad eller dygd, de senare sjunka, antingen genom slapphet eller genom laster. Vi måste med klokt omdöme söka urskilja dessa båda slag af riddare, som äro så lika till namnet, men så väsentligen olika till sitt handlingssätt.»
— »Gud hjälpe mig! sade systerdottern; att Ers Nåd skall veta så mycket, herr morbror, att, om så påfordrades, ni skulle kunna stiga upp i predikstolen och gå och predika på gatorna; och att ni ändå är så fullkomligt slagen med blindhet och intagen af ett så öppendagligt oförnuft att ni inbillar er vara en stridbar man, då ni är gammal; begåfvad med styrka, då ni är skröplig; en hjälte, som bör räta ut allt
- ↑ Sp. sanbenito, sammandraget af saco bendito, d. ä. ett plagg, så beskaffadt som det siges i texten och hvilket bars af dem, som varit ställda inför Inkvisitionen och af denna fått sig en viss botgöring ålagd.
