58
krokigt, medan ni själf är krökt af ålder; och mer än allt annat, en riddare, fastän ni icke är det? Ty, ehuru simpla adelsmän kunna bli det, är det likväl icke så ställdt för de fattiga.»
— »Du har mycket rätt i hvad du säger, återtog D. Quijote, och jag skulle kunna berätta åtskilligt för dig om ätters nedstamning, hvilket skulle sätta dig i förvåning; men jag gör det icke, för att ej sammanblanda det gudomliga med det mänskliga. Sen I, kära vänner, alla ätter som finnas på jorden (och hören nu uppmärksamt på mig,) kunna hänföras till fyra slag, och de äro följande: det finnes ätter, som haft en ringa början, men som så småningom utbredt sig och tillvuxit, ända till dess de uppnått en mycket stor höjd; andra, som haft ett förnämt ursprung och vetat hålla sig uppe, och göra så än i dag, på samma höjd som från början; det finnes åter andra, som visserligen ursprungligen varit förnäma, men längre fram sluta i en spets liksom en pyramid, i det att deras begynnelses storlek alltjämt förminskades och aftog, till dess den förlorade sig i ett intet, liksom spetsen på en pyramid, hvilken i förhållande till pyramidens grundyta eller fot är ett intet; slutligen finnes det ännu andra, och det är det stora flertalet, hos hvilka hvarken begynnelsen eller midten varit betydlig, och hvilkas slut följaktligen kommer att bli namnlöst, liksom den vanliga lägre klassens folk. Såsom exempel på det första slaget, sådana som från en ringa början uppstigit till den höga ståndpunkt de ännu innehafva, kan det ottomanska huset[1] tjäna, hvilket, utgående från en obetydlig lågättad herde, befinner sig på den höjd, där vi ännu i dag se det. På det andra slaget, sådana som börjat på en hög ståndpunkt, och hållit sig kvar på den utan att höja den ännu mera, kunna många furstar gifva exempel, hvilka kommit till sin ställning genom arf, det de bibehålla utan ett föröka eller förminska detsamma, fredligt hållande sig inom gränserna för sina områden. På sådana som börjat stort och lupit ut i en obetydlig spets, finnes det tusentals exempel; ty alla Egyptens Faraoner och Ptolemeer, Roms Cesarer, tillika med hela hopen (om man så får kalla den) af oräkneliga furstar, monarker, härskare, af Meder, Assyrier, Perser, Greker och Barbarer, alla dess ätter och herradömen hafva förlorat sig i en spets, i ett intet, dessa såväl som de från hvilka de leda sitt ursprung; ty det är omöjligt att nu för tiden påträffa en enda af deras afkomlingar, och, om man påträffade någon, vore det uti en låg och ringa ställning. Om den stora massan af folk behöfver jag icke säga annat än att de blott tjäna att föröka
- ↑ Så kalladt efter Osman (Othman) I med tillnamnet Al-Ghasí (Eröfraren), hvilken år 1288 efterträdde sin fader i styrelsen öfver den nomadhord, som efter honom antog namnet Osmaner; han vardt turkiska väldets grundläggare och dog år 1326.
