folkstocken, utan att eljest på något sätt genom stora gärningar göra sig förtjänta af ära och beröm. Af allt det sagda kunnen I nu förstå, mina små tokor, att en stor förvirring råder bland de olika ätterna, och att endast de synas höga och förnäma i våra ögon, hvilka visa sig vara sådana genom sina medlemmars dygd, rikedom och välgörenhet. Jag sade dygd, rikedom och välgörenhet, ty den store som är lastbar är blott en stor syndare, och den rike som icke är välgörande är en girig tiggare; ägaren af rikedomar blir icke lycklig däraf att han äger dem, utan därigenom att han använder dem, och att han använder dem icke som honom behagar, utan förstår att använda dem väl. För den fattige riddaren finnes ingen annan väg, på hvilken han kan visa sig vara riddare, än dygdens väg, därigenom att han är välvillig, väl uppfostrad, höfvisk, artig och tjänstaktig, icke högmodig, icke öfversittare, icke klandersjuk; men framför allt må han vara välgörande, ty med två öre, som han med gladt hjärta skänker åt en fattig, visar han sig likaså frikostig som den hvilken låter blåsa ut i en trumpet hvad han gjort; och ingen, som ser honom prydd med de nyss uppräknade dygderna, kan, äfven om han ej känner honom närmare, underlåta att akta och förklara honom för en man af ädel börd; och det skulle vara ett under om icke så vore, ty lof och pris har städse varit dygdens lön, och de dygdiga kunna ej undgå att prisas. Två vägar finnas, kära flickor, på hvilka människan kan vandra för att hinna rikedom och ära: den ena är vetenskapernas, den andra vapenyrkets. Jag känner mera till vapenyrket än vetenskapen, och, för att sluta af min böjelse för vapnen, är jag född under planeten Mars’ inflytande, och därför är jag så godt som tvungen att följa hans vägar, och på dem måste jag vandra, hela världen till trots; och förgäfves skulle ni trötta er med att öfvertala mig att icke vilja hvad himlen vill, ödet bjuder och förnuftet fordrar samt framför allt min egen önskan eftertrår; ty den, hvilken, som jag, känner till de oräkneliga besvärligheter som åtfölja det vandrande riddarväsendet, han vet också hvilken otalig mängd höga förmåner som vinnas genom detsamma. Äfven vet jag att dygdens stig är helt smal, men lastens väg rymlig, och jag vet att bådaderas mål och ändpunkt äro vidt skilda, ty lastens breda och bekväma väg slutar med döden, och dygdens trånga och besvärliga slutar med lifvet, icke med ett lif som tager en ände, utan med det lif som varar evinnerligen. Äfven vet jag hvad den store kastilianske skalden[1] säger:
- ↑ Den berömde lyrikern Garcilaso de la Vega (1503—1530), som jämte sin vän Juan Boscan införde de italienska versslagen i den spanska skaldekonsten. Cervantes satte honom med rätta mycket högt och häntyder på honom äfven vid andra tillfällen.
