64
— »Jag vill komma därhän, svarade Sancho, att Ers Nåd bestämmer en fast aflöning åt mig på hvad ni skall ge mig för hvar månad under den tid jag år i er tjänst, och att den aflöningen betalas mig af era tillgångar, ty jag vill inte tjäna för nådegåfvor, som komma sent eller inte i rättan tid eller kanske aldrig; med mitt eget får jag hjälpa mig som Gud vill. Korteligen, jag vill veta hur mycket jag förtjänar, det må nu vara litet eller mycket, ty hönan värper ett ägg i sänder, och många bäckar små göra en stor å, och små smulor ä’ också bröd. Och om det nu verkligen ginge så, (hvilket jag hvarken tror eller hoppas på,) att Ers Nåd gåfve mig den där ön, som ni lofvat mig, så är jag visst inte så otacksam och tager det inte heller så noga, att jag inte mycket gärna skulle låta beräkna beloppet af årliga inkomsten från ön, och låta draga af det på min lön pro rätt och part.»
— »Min gode Sancho, anmärkte nu D. Quijote, din rätt är det den här gången något orätt med; vill du ej göra afdraget pro rata parle?»
— »Jag förstår nog, sade Sancho; jag vill slå vad att jag borde ha sagt rattapart[1], men det gör ingenting, då Ers Nåd har förstått mig.»
— »Och förstått dig så väl, återtog D. Quijote, att jag genomskådat dina hemligaste tankar och känner till det mål, hvarefter du siktar med dina ordstäfs oräkneliga pilar. Ser du, Sancho, nog skulle jag kunna bestämma en aflöning åt dig, om jag i någon af de vandrande riddarnas historier funnit ett exempel, som uppgifvit eller låtit mig se en aldrig så liten skymt af huru mycket vapendragarna egentligen brukade förtjäna i månaden eller om året; men jag har läst samtliga eller åtminstone de flesta af deras historier, och jag kan ej påminna mig ha sett att en vandrande riddare någonsin utfäst ett bestämdt belopp som lön åt sin vapendragare: jag vet blott att de alla tjänade på sina herrars gunst och nåd, och längre fram, om lyckan gynnat deras herrar, sågo de sig, när de allra minst tänkte därpå, helt oförmodadt belönade med en ö eller med något annat af samma värde, eller åtminstone erhöllo de någon hög adlig titel med ty åtföljande besittning. Om det med sådana förhoppningar och utsikter anstår er, Sancho, att åter träda i min tjänst, så är ni välkommen; men att tro att jag skulle rubba de vandrande riddarnas gamla plägsed ur dess skick och läge, är att tro det omöjliga. Alltså, min gode Sancho, gå ni åter hem och meddela er hustru mina afsikter, och om det anstår henne och anstår er att ni följer mig på
- ↑ Återigen en af dessa Sanchos många tillvrängningar, som kunna göra en öfversättares förtviflan. Han vill säga: rata por cantidad = bestämd del i förhållande till hela beloppet, d. v. s. proportionsvis; men, som detta affärsuttryck är för honom något främmande och obegripet, har han trott första ordet vara det som betyder råtthona, och sedan genom en för honom naturlig öfvergång förväxlat råtta med katt (sp. gato, fem. gata) och drar alltså till med ett gata por cantidad, hvarpå D. Quijote infaller: »Min gode Sancho, ibland kan en rata (andel) vara så god som en gata (katthona)». Sancho svarar: »Jag begriper; jag vill slå vad att jag borde ha sagt rata (råtta) och inte gata (katt)», och är således ej klokare än förr.
