min gunst och nåd, bene quidem[1]; hvar om icke, så äro vi lika goda vänner som förut, ty, om det icke fattas föda i dufslaget, så lär det icke heller fattas dufvor. Vidare bör ni märka, min son, att en god förhoppning är bättre än en klen besittning, och en säker fordran bättre än en dålig betalning. Jag talar på detta sätt, Sancho, för att visa er att också jag kan slå omkring mig med ordspråk, som om det regnade ned. Och till sist vill jag säga, såsom jag nu säger er, att, om ni icke på min gunst och nåd vill draga med mig och dela min egen lott med mig, så Gud vare med er och göre er till ett helgon; men mig kommer det icke att fattas vapendragare, som äro lydigare och mera nitiska i tjänsten än ni, och icke heller så klenmodiga och så pratsamma.»
Då Sancho förnam detta sin herres fasta beslut, mulnade himlen för honom, och hans hjärtas mod slokade med vingarna; ty han hade trott att icke för alla skatter i världen skulle hans herre draga ut utan honom. Och medan han på detta sätt stod där, obeslutsam och fundersam, kom Simson Carrasco, och med honom hushållerskan och systerdottern, som voro nyfikna efter att få höra med hvilka skäl han skulle öfvertala deras husbonde att icke ännu en gång begifva sig ut på äfventyr.
Simson, den inpiskade skälmen, trädde in, omfamnade D. Quijote såsom förra gången och sade till honom med hög röst: »O, du det vandrande ridderskapets blomma! o, du vapenyrkets strålande ljus! den spanska nationens ära och spegel! Gifve den allsmäktige Guden, såsom utförligare beskrifvet är[2], att den eller de, som vilja afböja och förhindra din tredje utfärd, icke måtte finna någon väg utur sina ansträngningars labyrint, och att deras elaka uppsåt aldrig måtte gå i fullbordan!»
Och vändande sig till hushållerskan, sade han till henne: »Nu behöfver icke heller jungfru hushållerskan mera läsa den heliga Apollonias bön, ty nu vet jag det vara sfårernas oryggliga beslut att herr D. Quijote ännu en gång skall sätta i verket sina upphöjda och makalösa afsikter, och jag skulle lägga en tung börda på mitt samvete, om jag icke uppmanade och öfvertalade denne vår riddare att icke längre hålla tillbaka och i det förborgade sin tappra arms kraft och sin väldiga andes mod; ty genom sitt dröjsmål sviker han sin plikt att ställa till rätta det orätta, bistå föräldralösa, skydda jungfrurs ära, beskärma änkor, understödja gifta hustrur, och annat
- ↑ bene quidem = så är det bra.
- ↑ Detta från den juridiska stilen hämtade talesätt, som redan förut mött läsaren flera gånger, använder Carrasco här skämtsamt på ordet allsmäktige.
