66
dylikt, hvilket alltsammans angår, berör, beror at och är förbundet med vandrande ridderskapet. Upp, D. Quijote, min härskare, sköne och tappre man! hellre i dag än i morgon må Ers Höga Nåd begifva sig åstad, och, om det skulle fattas någonting för att sätta allt i verket, så står jag här för att med min person och mina ägodelar utfylla det felande och, om Ers Härlighet behöfde min tjänst såsom vapendragare, sklulle jag räkna det såsom höjden af lycka».
Nu vände sig D. Quijote till Sancho och sade: »Sade jag dig icke, Sancho, att jag skulle få flera vapendragare än jag behöfver? Se hvem som nu erbjuder mig sin tjänst, hvem annal än en kandidat sådan som det aldrig funnits, Simson Carrasco, en ständig källa till lust och glädje för salarna i Salamancas skolor, frisk till kroppen, med viga lemmar, tystlåten, tåligt uthärdande så väl hetta som köld, så väl hunger som törst, och därjämte ägande alla de egenskaper som erfordras för att vara vapendragare åt en vandrande riddare. Men måtte himlen aldrig tillstädja att jag, för att följa en nyck, skulle stäcka eller skada lärdomens pelare och vetandets käril och topphugga de fria och sköna konsternas stolta palm. Må denne nye Simson stanna i sin hemort, göra den heder och på samma gång hedra sina åldriga föräldrars hvita hår, ty jag skall låta mig nöja med hvilken vapendragare som helst, eftersom Sancho icke värdigas följa med mig».
— »Jo, visst värdigas jag det», svarade Sancho helt rörd och med tårfyllda ögon. Och han fortfor: »Inte skall det sägas om mig, nådig herre, att när maten är äten, är vänskapen all; jag kommer inte från någon otacksam familj, för hela världen och isynnerhet min födelseby vet hurudana Panzorna ha varit, från hvilka jag härstammar, och därutöfver har jag af många goda verk och ännu bättre ord insett och förstått att Ers Nåd hyser den önskan att bevisa mig ynnest och nåd; och, om jag förut har talat om tillökning anbelangandes på lönen, så var det bara för att göra hustru min till viljes; ty, då hon väl begynner intala någon något, så finns det ingen klubba som slår banden så fast om tunnan, som hon drifver på en att göra hvad hon vill skall ske. Men karl skall vara karl, förstås, och kvinnfolk kvinnfolk, och efter Jag är karl i alla stycken, som jag inte kan neka för, så vill jag också vara det i mitt eget hus, och må hvem som vill förarga sig däröfver. Och således behöfs det ingenting vidare än att Ers Nåd sätter upp sitt testamente med tillhörande krokodill, så att det inte kan revolteras, och låt oss så genast
