2 Här, som på så många andra ställen, har originalet en ordlek beroende på en dubbelmening i ordet bachillear, hvilket af Cervantes själf bildats från bachiller, som kan betyda antingen baccalaureus, d. v. s. ungefär hvad vi skulle kunna kalla kandidat, eller ock pratmakare; i förra fallet blir verbets betydelse att taga sin kandidatexamen, i senare att prata vidt och bredt om allt möjligt. Originalet har: que no hay mas que bachillear.
3 Sp. quien destaja no baraja. De båda verben destajar och barajar kunna vara speltermer och betyda: det förra att taga af, det senare att blanda (korten); ordspråket har därför ofta blifvit missförstådt, som om meningen skulle vara: den som tar af behöfver ej blanda. Det inses dock lätt att detta alls icke passar här, och i själfva verket förhåller sig saken helt annorlunda. Destajar betyder nämligen äfven att efter uppgjord kostnadsberäkning taga ett arbete på ackord eller beting för ett visst pris, och barajar hade i det äldre språket också betydelsen att krängla, bråka, gräla; det hela blir således: den som på förhand gjort upp om priset för sitt arbete, kommer ej efteråt i strid därom. Samma betydelse för barajar äterfinnes i ett gammalt ordspråk, som nu torde vara föräldradt: cuando uno no quiere, dos no barajan = det är ej ens fel att två träta.
4 Återigen en af dessa Sanchos många tillvrängningar, som kunna göra en öfversättares förtviflan. Han vill säga: rata por cantidad = bestämd del i förhållande till hela beloppet, d. v. s. proportionsvis; men, som detta affärsuttryck är för honom något främmande och obegripet, har han trott första ordet vara det som betyder råtthona, och sedan genom en för honom naturlig öfvergång förväxlat råtta med katt (sp. gato, fem. gata) och drar alltså till med ett gata por cantidad, hvarpå D. Quijote infaller: »Min gode Sancho, ibland kan en rata (andel) vara så god som en gata (katthona)». Sancho svarar: »Jag begriper; jag vill slå vad att jag borde ha sagt rata (råtta) och inte gata (katt)», och är således ej klokare än förr.
5 Detta från den juridiska stilen hämtade talesätt, som redan förut mött läsaren flera gånger, använder Carrasco här skämtsamt på ordet allsmäktige.
6 Gråterskor, dels frivilliga, dels lejda, förekommo regelbundet hos minga forntidens folk och äfven hos spanjorerna under medeltiden ända till början af 1300-talet. De närvoro vid likbegängelserna och gingo tillsammans med släktingarna närmast efter den döde, under uttryckande i ord och åtbörder af den djupaste, ofta till förtviflan gränsande sorg. Nu för tiden torde något dylikt lefva kvar endast på Corsica, där klagosånger, s. k. vóceri, pläga frumsägas af någon bland den aflidnes kvinnliga anförvanter. Se härom Gregorovius, Corsica, (Stuttgart 1569) andra delens sjunde kapitel, och Canti Popolari Corsi (Bastia 1855), samlade och utgifna af Salvadore Viale.
