mig innan jag inlåter mig på något nytt äfventyr; där vill jag undfå den oförlikneliga Dulcineas välsignelse och orlof och härmed försedd anser och tror jag för visso, att jag skall kunna bestå hvarje farligt äfventyr och bringa det till ett lyckligt slut, ty ingenting här i lifvet gör de vandrande riddarna tapprare än att kunna glädja sig åt sina damers ynnest.»
— »Det kan jag nog tro, svarade Sancho; men jag anser det svårt för Ers Nåd att få tala med henne eller göra henne ett besök, åtminstone på ett ställe där ni kan undfå hennes välsignelse, om hon icke tilläfventyrs meddelar er den öfver gårdsmuren, där jag träffade henne förra gången, när jag lämnade henne brefvet, som innehöll underrättelsen om alla de galenskaper och förrycktheter, dem Ers Nåd just höll på med därborta i hjärtat af Sierra Morena.»
— »En gårdsmur föreföll dig det att vara, Sancho, sade D. Quijote, där eller i hvars närhet du såg denna ännu aldrig nog prisade älskvärdhet och skönhet? Nej, det kunde icke vara annat än gallerier eller försalar eller pelargångar, eller hvad man eljest kallar dem, till ett präktigt kungligt slott.»
— »Det kan nog vara möjligt, svarade Sancho; men för mig såg det ut som en gårdsmur, eller också måste mitt minne vara mycket klent.»
— »I alla händelser begifva vi oss dit, återtog D. Quijote; blott jag får se henne, gör det mig alldeles detsamma om det sker öfver en gårdsmur eller i ett fönster eller mellan spjälorna i ett trädgårdsstaket. Hvarje stråle, som från hennes skönhets sol tränger till mina ögon, skall upplysa mitt förstånd och stärka mitt mod, så att jag varder ensam och utan like i skarpsinne och tapperhet.»
— »I sanning, señor, genmälde Sancho, när jag såg fröken Dulcineas af Toboso sol, då var den inte så klar att den kunde kasta några strålar ifrån sig; och det måtte väl ha berott därpå att hennes Nåd just höll på att vanna det där hvetet som jag talade om, och att det myckna damm hon rörde upp lade sig som ett moln framför hennes ansikte och förmörkade det.»
— »Hvad för något, Sancho? sade D. Quijote, håller du ännu på med att säga, tycka, tro och påstå att min härskarinna Dulcinéa vannade hvete, då likväl detta är en syssla och ett arbete som ligger långt ifrån allt hvad förnämliga personer pläga företaga sig, ty de äro bestämda och uppfostrade för helt andra sysselsättningar, hvilka redan på ett bösshålls afstånd visa deras förnämlighet. Föga tyckes du, o Sancho;
