72
påminna dig vår store skalds verser[1], i för oss de arbeten som de fyra nymferna förrättade i sina kristallboningar, då de upplyfte sina hufvuden ur den älskade Tajo och slogo sig ned på den gröna gräsmattan för att förfärdiga de dyrbara tygstycken, som den sinnrike skalden där beskrifver för oss och hvilka samt- och synnerligen voro virkade och väfda af guld, silke och pärlor. Och just af detta slag måste min härskarinnas sysselsättning hafva varit; då du fick syn på henne, så framt icke den afundsjuka, som någon elak trollkarl säkerligen hyser mot allt hvad mig angår, bortbyter och omskapar allt som kan bereda mig glädje till helt olika skepnader mot hvad det verkligen har. Därför fruktar jag också att, i fall måhända författaren till den där historien om mina stordåd, som blifvit tryckt och som säges vara i omlopp, varit en mot mig fientligt sinnad trollkarl, han då torde hafva infört en sak i stället för en annan, hopblandat med en sanning tusen lögner och funnit ett nöje i att omförmäla helt andra tilldragelser, af olika beskaffenhet med dem som en sannfärdig berättelses sammanhang fordrar. Ack afund, du rot till oräkneligt mycket ondt, du dygdens kräftskada! Alla laster, Sancho, hafva ändå något slags behag med sig, men afundens last medför ingenting annat än förtret, agg och raseri.»
— »Ja, det är just det jag också säger, svarade Sancho; äfven jag tror att i den där boken eller krönikan om oss båda, hvilken kandidat Carrasco säger sig hafva sett, lär väl mitt goda namn och rykte lunka fram som en svinhjord bakom pådrifvaren, hvilken alltid måste skrika: kom med, din skäckiga so![2] eller också går det med det som det heter i visan:
Och likväl, så sant jag är en ärlig karl, har jag aldrig talat illa om någon trollkarl, inte heller har jag så många ägodelar att man kan afundas mig. Visst är det sant att jag är litet illparig af mig och att skalken någon gång sticker fram hos mig, men allt detta betäckes och öfverskyles af min godmodighets vida mantel, ty den är alltid naturlig och aldrig tillgjord. Och hade jag också ingenting annat än att jag fast och uppriktigt tror på Gud, som jag alltid gör, och på allt som den heliga romersk-katolska Kyrkan håller och tror på samt att jag är en dödsfiende till alla judar [4], som jag verkligen är, så borde historieskrifvarna hysa förbarmande med mig
- ↑ Den i not. 4 till förra kapitlet omtalade Garcilaso de la Vega, i hans tredje eklog.
- ↑ Sp. debe de andar mi honra á coche acá cinehado. Detta ställe har sannolikt ända sedan bokens författande varit obegripligt äfven för de flesta spaniorer, och först år 1854 lämnade D. Juan Calderón den upplysningen, att i Sanchos hemtrakt La Mancha är coche liktydigt med cochino, svin, och begagnas af pådrifvarna, när dessa med tillrop söka hålla svinhjorden tillsammans; cinchado åter betyder egentligen omgjordad med ett bälte och användes särskildt om djur, som öfver rygg och kropp hafva en hvit rand. Coche acá, cinehado i originalet borde kanske helst sättas inom citationstecken, för att utmärka att hela frasen styres af prepos. á.
- ↑ Sp. al estricote aquí, y allí barriendo las calles. Ordet estricote är från början en bollspelsterm och betyder bland annat bollens återstudsande; traher á uno al estricote, eg. att behandla nagon som en studsande boll, blir sedermera alldeles detsamma som på atskilliga ställen här i landet kallas »att skicka någon i småbarnsskola», då pojkar skuffa en nykommen eller enfaldig kamrat från den ene till den andre; däraf att icke lämna en människa någon ro. Sancho vill således säga att hans goda namn och rykte skulle än på ett omildt sätt gå ur hand i hand, in sopa gatorna, d. v. s. dragas omkring i gatsmutsen; det för öfversättningen valda ordstäfvet är hämtadt ur en i södra Sverige vanlig julvisa.
- ↑ Efter Granadas eröfring (2 januari 1492) var en af det katolska konungaparets första åtgärder att förvisa judarne ur Spanien (31 mars s. å.). Då alltså några sådana icke funnits där i landet på mer än 100 år och Sancho följaktligen kände dem endast efter gammal sägen, förefaller hans judehat tämligen oförklarligt, så framt det ej möjligen får anses vittna om dåtida munkars och prästers nit att hos menige man allt fortfarande inskärpa detsamma.
