och behandla mig vänligt i sina skrifter. Men de må säga hvad de vilja; naken har jag kommit till världen, naken är jag ännu i dag, har ingenting förlorat och ingenting vunnit; och fastän jag står i böcker och går ur hand i hand ute i världen, så frågar jag ej det bittersta efter hvad de än vilja säga om mig.»
— »Det där, Sancho, sade D. Quijote, påminner minsann om det som hände en berömd poet i vår tid, hvilken hade författat en elak satir mot alla damer vid hofvet, men i den icke upptagit eller nämnt en viss af dem, så att man kunde vara i tvekan om hon hörde dit eller ej; och, då hon såg att hon icke stod med på listan öfver de andra, beklagade hon sig hos poeten och frågade honom hvad han hade emot henne, efter som han ej upptagit henne bland de öfriga; han kunde väl utvidga smädedikten och sätta in henne i tillägget; hvarom icke, borde han väl betänka att alla människor äro dödliga. Poeten uppfyllde hennes önskan och skildrade henne med uttryck som inte ens en den största skvallerkäring skulle ha velat taga i munnen,[1] och nu var hon belåten, sedan hon blifvit ryktbar, ehuru vanryktad. Hit hör äfven det som man berättar om den där herden, hvilken, blott för att hans namn skulle fortlefva i kommande århundraden, satte eld på och uppbrände Dianas berömda tempel, som räknades för ett af världens sju underverk; och fastän det utgick förbud på att någonsin tala om honom och vare sig skriftligen eller muntligen nämna hans namn, på det att han ej måtte uppnå sin önskans mål, erfor man dock att han hette Heróstratus. Likaså kan hit hänföras det som hände den store kejsar Karl den Femte med en adelsman i Rom. Kejsaren önskade nämligen taga i beskådande den berömda rotundan, som i forntiden kallades alla Gudars tempel och nu med ett bättre namn Allhelgonakyrkan[2]; och är detta den byggnad som fullständigast kvarstår af dem som hedendomen uppförde i Rom, och som bäst bevarar ryktet om sina grundläggares storstagenhet och praktlystnad. Den är byggd i kupolform, är oerhördt stor och mycket ljus, medan dagern likväl intränger endast genom ett enda fönster eller, rättare sagdt, genom en rund öppning, som upptill bildar kupolens afslutning. Då kejsaren härifrån tog byggnaden i betraktande, var i hans sällskap och stod vid hans sida en romersk riddare, som förklarade för honom detta jättearbetes skönheter och konstgreppen vid dess märkvärdiga byggnadssätt. Sedan de därefter lämnat stället, sade han till kejsaren: ’Tusen gånger, Heliga Majestät, påkom
- ↑ Sp. cual no digan dueñas = som icke I not 3 på sid. 59 af delen I:2 har något nämnts om dess damer. Här må nu endast tilläggas att hos de flesta spanska författare de stå illa anskrifna för hvarjehanda mindre vackra egenskaper, såsom pratsamhet, skvaller- och tadelsjuka, dåligt lynne och elakhet, hvartill, såsom af förevarande uttryck synes, kom att de voro fula i munnen». Att Cervantes för sin del haft en synnerlig motvilja för dueñor, visar sig under berättelsens fortgång.
- ↑ Panteon (alla gudars tempel) i Rom, som uppfördes af kejsar Augusti vän Markus Agrippa år 25 f. Kr. och var helgadt åt Juppiter Ultor, är kanske det mest storartade och bäst bibehållna minnesmärke från den klassiska forntiden. Det har emellertid aldrig kallats Allhelgonakyrkan, såsom Cervantes tyckes tro, utan, när det år 603 förvandlades till kristen kyrka, vigdes det åt S. Maria ad martyres och är nu bland folket kändt som S. Maria della Rotonda.
