74
mig lusten att taga Eders Majestät i famn och störta mig ned från denna kupolöppning, för att förvärfva mig ett odödligt namn i världen’. — ’Jag tackar er, svarade kejsaren, att ni icke verkställt ett så styggt uppsåt, och för framtiden vill jag ej sätta er i tillfälle att ännu en gång gifva mig något bevis på er undersåtliga trohet; och därför förbjuder jag er att någonsin mera ställa ett ord till mig eller att vistas där jag kan komma att vistas’. Men, sedan han sagt detta, förlänade han honom en stor nådebevisning. — Härmed vill jag säga, Sancho, att begäret att vinna ära verkar särdeles mäktigt. Hvad tror du det var som kastade Horatius Cocles i full rustning från bryggan ned i Tibern? Hvad var det som höll Mutius Scævolas arm och hand i elden? Hvad dref Curtius att störta sig i det djupa eldgap, som öppnade sig midt i staden Rom? Hvad förmådde Julius Cæsar att tvärtemot alla de olycksbådande tecken, som förkunnats honom, öfvergå Rubicon?[1] Och af nyare exempel: hvem borrade de tappra spaniorernas skepp i sank och lämnade dem själfva, hvilka i nya världen anfördes af den ridderligaste bland alla riddare, Cortés, på land och afsöndrade från hela världen? Alla dessa stordåd, och ännu många andra af hvarjehanda slag, äro, hava varit och skola blifva verk af det rykte hvilket de dödliga efterfika såsom belöning och såsom andel i den odödlighet, hvilken deras berömliga handlingar förtjäna, ehuru vi katolska kristna och vandrande riddare böra snarare eftersträfva en sådan kommande århundradens ära, som är oförgänglig i himlens eteriska ängder, än den ryktets fåfänglighet som man förvärfvar i den än jordiska och förgängliga timlighet; ty denna ära, huru länge den än må äga bestånd, måste likväl slutligen förgås tillika med världen själf, som har sitt på förhand bestämda slut. Därför, o Sancho, böra våra gärningar aldrig öfverskrida de gränser, som fastställas af den kristna religion till hvilken vi bekänna oss. Vi skola i jättarnas personer nedslå högmodet, afunden genom vår högsinthet och vårt ädelmod, vreden genom vår fasta hållning och vårt själslugn; frosseri och sömnaktighet genom att äta tarflig spis och underkasta oss mycket vakande; vällusten och brånaden genom den redliga trohet som vi iakttaga mot de damer, hvilka vi gjort till våra tankars härskarinnor; trögheten därigenom att vi genomresa alla världsdelar för att uppsöka tillfällen, som kunna göra och verkligen göra oss utom till goda kristna äfven till berömda riddare. Här, Sancho, ser du medlen att ernå det högsta beröm som ett godt rykte medför.»
- ↑ Här misstager sig (Cervantes eller) D. Quijote, ty Cesar hade tvärtom gynnsamma förebud, när han ville gå öfver Rubicon.
