— »Allt hvad Ers Nåd hittill sagt mig, sade Sancho, har jag förstatt mycket bra. Men i alle fall skulle jag dock önska att ni ville belysa mig angående ett tvifvel som just nu fallit mig i sinnet.»
— »Upplysa, menar du väl, Sancho?» inföll D. Quijote. »Tala du gärna ut, jag skall dig så godt jag förmår.»
— »Såg mig, señor, fortfor Sancho, den där Juli och Augusti och alla de anddra dråliga riddarna, som ni nyss räknade upp och som nu redan äro döda, hvar kunna de vara nu?»
— »Hedningarna bland dem, svarade D. Quijote, äro utan tvifvel i helvetet; de kristna, så vidt de varit goda kristna, äro antingen i skärselden eller i himlen.»
— »Mycket riktigt, sade Sancho; men nu skulle jag vilja veta någonting annat. Hafva de grafvar, där de där storkaxarnas lik ligga, silfverlampor hängande framför sig, eller äro väggarna i deras kapeller prydda med kryckor, bårtäcken, afklippt hufvudhår, vaxben och vaxögon? Och om inte med sådant, hvarmed äro de då prydda?»
Härpå svarade D. Quijote: »Hedningarnas begrafningsplatser voro mestadels praktfulla tempel; Julius Cesars aska lades i en urna, som ställdes högst uppe på en spetsig stenpelare af oerhörd storlek, som man nu för tiden i Rom kallar den helige Petri nål.[1] Kejsar Hadrianus hade till graf en borg, stor som en ansenlig by, som man kallar Moles Hadriani och som nu i Rom heter Sankt Angelo. Drottning Artemisia begrof sin gemål Mausólus i en graf, som ansågs för ett af världens sju underverk. Men ingen af dessa grafvar, likaså litet som de många andra hvilka tillhört hedningarna, pryddes med bårtäcken eller andra offergåfvor och tecken, för att utvisa att de som lågo begrafna där voro helgon.»
— »Det var just dit jag ville komma, genmälde Sancho; säg mig nu: hvilket är förmer, att återuppväcka en död eller att slå ihjäl en jätte?»
— »Det svaret ligger nära till hands, svarade D. Quijote; det är förmer att återuppväcka en död.»
— »Nu fick jag er fast, sade Sancho; alltså är deras rykte som uppväcka döda, återgifva blinda deras syn, göra krymplingar friska och färdiga samt gifva sjuka deras hälsa igen och framför hvilkas grafvar det brinner silfverlampor och hvilkas kapell äro fulla af andäktigt folk som ligger på knä och tillber deras heliga kvarlefvor; alltså är, säger jag, ett
- ↑ I originalet står, felaktigt, pyramid i stället för obelisk eller spetsig stenpelare, och det förhåller sig icke heller så att den urna, som inneslöt Cesars aska, fick sin plats ofvanpå den ifrågavarande pelaren; men sannolikt var detta folktro i Rom på Cervantes’ tid.
