dungen, och redo in i Toboso. En djup stillhet låg öfver staden, ty alla dess invånare voro försänkta i sömn och sofvo som stockar, som man brukar säga. Natten var halfklar dock hade Sancho hellre sett att den varit alldeles mörk, så att han i dess mörker kunnat få en ursäkt för sin dumma osanning.[1] I hela staden hörde man intet annat än hundarnas skällande, som bedöfvade D. Quijotes öron och nedslog Sanchos mod. Då och då skriade en åsna, grymtade svin, jamade kattor, och dessa så olikljudande toner hördes starkare i den nattliga tystnaden. Allt detta ansåg den förälskade riddaren såsom ett dåligt förebud; men han sade detta oaktadt till Sancho: »Sancho, min son, visa nu vägen till Dulcineas palats; måhända fogar det sig så att vi finna henne vaken.»
— Till hvilket palats skall jag visa vägen? frågade Sancho; det i hvilket jag såg hennes Höghet var bara ett helt litet hus.»
— »Då, genmälde D. Quijote, måtte hon just för den gången hafva dragit sig tillbaka uti någon liten bibyggnad af sitt konungapalats, för att där i ensamhet förlusta sig med sina hoffröknar, såsom plägseden är hos förnäma damer och prinsessor.»
— »Señor, återtog Sancho, om också, trots allt hvad jag sagt, Ers Nåd ändtligen vill att vår fröken Dulcineas lilla hus skall vara en konungaborg, är väl detta någon tid att vi kunde finna porten öppen? och vore det väl passande att dundra på med portklappen tills man hör oss och öppnar för oss och alla människor skrämmas upp och komma i rörelse? Ha vi kanske begifvit oss ut för att bulta på glädjeflickors dörrar, såsom flickjägare göra, hvilka komma och bulta på och släppas in vid hvad tid som helst, om det också är aldrig så sent?»
— »Först och främst måste vi finna riktigt rätt på slottet, genmälde D. Quijote, och därefter skall jag noga säga dig, Sancho, hvad vi vidare böra göra. Men gif akt du, Sancho, ty jag ser klent: den där stora mörka massan, som man varsnar härifrån och som kastar sådan slagskugga, det är visst Dulcineas palats som kastar den.»[2]
— »Nå, då må Es Nåd vara den som visar vägen, svarade Sancho; kanske tör det vara så, ehuru, om jag också såge det med mina ögon och toge i det med händerna, skulle jag lika litet tro det som jag tror att det nu är dag.»
D. Quijote red nu förut och, sedan han tillryggalagt vid pass två hundra steg, kom han rakt på den stora massan som
