— »Fäst er inte vid det, señor, gaf Sancho till svar; för jag skall säga att också mitt sammanträffande med Dulcinea och det svar jag hade med mig åt er endast var en hörsägen, och jag vet lika mycket hvem fröken Dulcinea är, som jag kan ge månen ett knytnäfslag.»
— Sancho, Sancho, sade D. Quijote, allting har sin tid; ibland duger det att skämta, men ibland är skämt opassande och stötande. För det jag säger att jag hvarken sett eller talat med mitt hjärtas härskarinna, får ej du med säga att icke heller du sett henne eller talat med henne, då det är så alldeles tvärtom, som du väl vet.»
Medan de båda voro inbegripna i dylikt samspråk, sågo de en man med två mulåsnor komma förbi ej långt ifrån dem, och af bullret som plogen gjorde, då den släpade på marken, slöto de att det måste vara en jordbrukare, som stigit upp tidigt före dagningen för att gå till sitt arbete på åkern. Så förhöll det sig också. Landtmannen gick och sjöng på den folkvisan, där det heter:
— »Sancho, jag vill dö på att intet godt händer oss i natt», sade D. Quijote. »Hör du icke hvad bonden där borta sjunger?»
— »Nog hör jag det, svarade Sancho; men hvad har Roncesvalles att skaffa med hvad vi ha för oss? Han hade likaså gärna kunnat sjunga balladen om Calaínos[2], det komme alldeles på ett ut med afseende på den goda eller dåliga utgången af vårt förehafvande.»
Under tiden hade bonden kommit närmare, och D. Quijote frågade honom: »Kan ni kanske säga mig, min gode vän, hvilken Gud måtte beskära all möjlig lycka! hvar någonstädes här i trakten den oförlikneliga prinsessan Dulcineas af Toboso palats ligger?»
— »Señor, svarade bonddrängen, jag är en främling och har endast uppehållit mig några få dagar här på orten, där jag biträder en rik bonde med arbetet ute på marken. I huset här midt emot bo församlingens präst och klockaren; båda eller endera af dem kan ge Ers Nåd underrättelse om denna fru prinsessa, ty de ha förteckning på alla inbyggare i staden, fastän inte tror jag att det bor någon prinsessa i hela Toboso, men väl många damer, som äro nog förnäma för att en hvar af dem kan vara prinsessa i sitt eget hus.»
- ↑ Med dessa ord begynner en gammal romans om slaget vid Roncesval; rörande detta jämf. not. 5 på sid. 18 i delen I. 1.
- ↑ Enligt folkvisan var moren Calaínos förälskad i prinsessan Sibilla, som dock ej ville besvara hans kärlek förr än han bringat henne de tre franska pärerna Oliviers, Rolands och Renauds af Montauban hufvuden; Calaínos begifver sig till Paris och öfvervinner där kejsarens systerson Baudouin (sp. Valdovinos), som var den yngste af de Tolf pärerna, men blir sedan själf öfvervunnen och dödad af Roland. Clemencin anmärker, att dessa s. k. coplas de Calaínos blifvit ett proverbielt talesätt för att uttrycka dumma och fadda yttranden eller skrifter om obetydliga ämnen.
