Företal till läsaren.
Hjälpe mig Gud! huru begärligt du, välborne eller kanske plebejiske läsare, nu måtte afbida detta företal! Du tror naturligtvis att du där skall finna af hämnd förestafvadt ovett och smädelser mot författaren till den andre D. Quijote, jag menar den som, efter hvad det påstås, aflades i Tordesillas och föddes i Tarragona.[1] Men detta nöje ämnar jag sannerligen ej skänka dig; ty, ehuru förolämpningar[2] väcka vrede i de ödmjukaste bröst, skall mitt göra ett undantag från denna regel. Du skall kanske önska att jag kallade honom åsna, galning och fräck människa; men det kan ej falla mig in: komme hans synd öfver hans eget hufvud, må han äta som han kokat åt sig, och väl bekomme! Hvad jag dock ej kunnat underlåta att harmas öfver, är hans klandrande anmärkning att jag är gammal och enhändt, liksom om det stått i min makt att hejda tiden från att gå fram öfver mig, eller som om min lemlästning uppkommit vid något kroggräl, och ej vid det ärofullaste tillfälle som förflutna och närvarande tider skådat och de kommande lära få skåda.[3] Om mina sår icke lysa i deras ögon som se dem, så hafva de åtminstone sitt värde i deras omdöme som veta hvarest jag fått dem; ty bättre ter sig en krigare död på slagfältet än fri på flyende fot. Och hos mig är denna öfvertygelse så liflig att, om man nu föresloge och möjliggjorde för mig det omöjliga, skulle jag hellre vilja hafva varit med i den ifrågavarande oerhörda drabbningen än nu vara helbrägda från mina sår utan att hafva deltagit däri. De ärr en krigare kan uppvisa i anletet och på bröstet äro stjärnor, som vägleda andra till ärans himmel och till sträfvandet efter välförtjänt beröm; hvarjämte det bör märkas, att man skrifver icke med sina grå hår, utan med sitt förstånd, hvilket plägar bli bättre med åren.
- ↑ Några få månader förr än Cervantes utgaf sin andra del, hade i Tarragona utkommit en falsk andra del, hvars titelblad såsom författare uppgaf »licentiaten Alonso Fernández de Avellaneda, bördig från Tordesillas». Man hade visserligen haft ett tämligen färskt exempel på ett dylikt förfaringssätt, i det den år 1399 utkomna första delen af Mateo Alemans berömda skälmroman Guzman de Alfarache fyra år därefter fick en fortsättning af Mateo Lujan Sayavedra (psevdonym för advokaten Juan Marti), medan Aleman själf utgaf den äkta andra delen först år 1605; men förhållandet var i alla fall ovanligt och ådrog sig denna gång en synnerlig uppmärksamhet genom den mot Cervantes hätska stämning, som tog sig luft i Avellanedas bok, isynnerhet i företalet. Hvem denne Avellaneda varit, torde väl numera ej kunna afgöras; man har gissat på den i 19:de kap. not. 5 nämnde Juan de Blanco de Paz, på Filip III:s biktfader, den genom Scribes roman bekante dominikanermunken Luís de Aliaga, och på många andra, nu senast på Lope de Vega Carpio själf, och denna åsikt, först framställd af herr Máinez, är kanske den rimligaste.
- ↑ Bland de smädelser, hvaraf Avellanedas företal vimlar, förekomma följande: »Mitt företal är icke så skrytsamt och stötande för läsarna som Cervantes’ till första delen af hans D. Quijote; det är anspråkslösare än företalet till hans noveller, hvilka kallas sedolärande, men snarare äro satiriska, ehuru mycket kvicka. … Han talar om alla människor, och såsom en krigare, den där är lika gammal till åren som ungdomligt öfvermodig, är han bättre försedd med tunga än med händer. Så må han då beskärma sig öfver mig, att jag tar ifrån honom den vinning han hoppas af sin andra del … Han har gjort till sin uppgift att smäda mig och isynnerhet denne man [Lope de Vega], som de mest främmande nationer med rätta beundra och som år efter år riktar de spanska teatrarna med häpnadsväckande otaliga komedier, alla efter konstens stränga regler, som världen fordrar, alla så sedligt rena som man kunde vänta af en Inkvisitionens tjänare. … Då Miguel de Cervantes redan är så gammal som San Cervantesborgen (Not: Strax utanför Toledo ligga ruinorna af en gammal borg, som ursprungligen läror kallats efter San Serrando, men som folketymologien omdöpt till Sankt Cervantes, såsom den heter än i dag.) och genom ålderns inflytande är så svar att göra till lags, att allt och alla förefalla honom tråkiga, är han därför alldeles utan vänner. …» Vidare beskylles han för afund m. m.
- ↑ Nämligen i sjöslaget vid Lepanto, där Cervantes i vänstra armen fick tre sår, som gjorde handen på samma arm otjänstbar.
