86
och göra deras damer bångstyriga, och de sedan komme hit och kringklappade er så grundligt, att I inte behölle ett helt ben i kroppen på er? — Det skulle de minsann göra rätt i, så framt de icke toge i betraktande att jag bara kommer som utskickad; ty
Förlita er inte på det, Sancho, ty folket i La Mancha är lika hetsigt som nogräknadt med sin ära och låter ingen rida sig på näsan. Så sant Gud lefver, om de få nys om er, kan jag lofva att de skola lära er hvar David köpte ölet. — Nej det skall bin vara med på! stryk må andra ta, men inte jag![2] Så att där skulle jag gå och ge mig in i farligheter för andras nöje! och att ta reda på Dulcinea i Toboso lär väl vara detsamma som om jag ville fråga efter en Maria i Ravenna eller efter en kandidat i Salamanca.[3] Fan, ja fan själf och ingen annan har fört mig i denna klämma.»
Detta samtal höll Sancho med sig själf, och den lärdom han drog däraf uttalade han nu i följande ordalag: »Nåväl då, för allting finns det hjälp, utom för döden, under hvars ok vi alla måste böja oss, huru ogärna vi än göra det, då vårt lif tager ett slut. På tusen tecken har jag kunnat märka att denne min herre är bindgalen; men inte heller jag står mycket efter honom, ty, då jag följer och ledsagar honom, är jag ännu tokigare än han, om det ordspråket har rätt som lyder: Säg mig med hvem du umgås, så skall jag säga dig hvem du är; eller som det andra säger: Det gör mindre hvem du är skylder me’ än hvem du tyr dig te’. Om alltså min herre är galen, som han verkligen är, och af sådan slags galenskap som för det mesta tager en sak för någonting annat, och tycker att hvitt är svart och svart hvitt, såsom det visade sig då han påstod att väderkvarnarna voro jättar, och de andliga herrarnas mulåsnor dromedarer, och fårahjordarna fientliga krigshärar, och ännu många andra saker i samma väg, så kommer det inte heller att falla sig svårt att inbilla honom att en bondjänta, den första bästa som kommer i min väg, är fröken Dulcinea. Och om han inte tror det, så svär jag på det, och svär han tvärtom, så svär jag en gång till, och om han är envis och håller i sig, så håller jag i mig ännu värre, och det så att jag alltjämt behåller öfvertaget, det må gå hur det vill. Kanske torde jag just medelst denna min envishet kunna uträtta så pass mycket hos honom, att han inte en
- ↑ Cervantes tar i sin D. Quijote ofta nog sina figurer och händelser direkt ur lifvet; men icke öfverallt kan detta påvisas så lätt som i detta kapitel. Las Cortes de la Muerte, Dödens Riksdag, är ett på sin tid berömdt andligt festspel (auto), som, begynt af Miguel de Carvajal från Placencia och slutadt af Luis Hurtado från Toledo, trycktes 1557 i sistnämnda stad med tillägnan till konung Filip den Andre. Styckets innehåll är i korthet följande: Då från alla håll inlupit klagomål öfver det sitt hvarpå Döden sköter sitt kall, låter denne genom sin härold, Tiden, kalla hela världen till en riksdag, på det folk må kunna andraga sina besvär, och han själf rättfärdiga sig. Under trumpetskall komma nu en biskop, såsom ombud för det andliga ståndet, en fåraherde, en riddare, en rik borgare, ett par röfvare, en tiggare, en nunna, en advokat, en läkare och många andra, and hvilka — utmärkande för den tidens Spanien! — äfven infinner sig en indian-kazik, som berättar huru lyckliga och oskyldiga hans landsmän förr lefde som hedningar, och huru de nu, då de undfått kristendomens välsignelse, hemsökas af allt slags kval och förtryck. Sedan Döden afvisat alla klagomålen såsom obefogade, ställer han till sina riksständer en allvarlig anmaning att omvända sig i tid, innan uppständelsens dag kommer; satan far i förtviflan ner i helvetet, och Luther, som till sluteffektens förhöjande helt oförorhappandes måste uppträda, brännes på bål inne å scenen. Detta stycke, som innehåller många besynnerligheter, men äfven ställen af hög poetisk stämning, spelades för folket, såsom man kan se af föreliggande kapitel, ofta under tiden mellan 1550 och 1620, företrädesvis väl i smärre orter. — Dramatiska framställningar af andligt innehåll uppfördes ej längre i kyrkan eller på platsen där utanför, såsom fallet var i början, utan blott på gator och torg från en eller flera vagnar; dessa voro merendels omgifna af förhängen, och, när dessa drogos åt sidan, visade sig dekorationerna, sådana som pjäsen fordrade dem. Det är en vagn af detta slag, som i detta kapitel skådespelarna använda jämväl till en liten konstresa. L. Braunfels.
- ↑ Sp. oxte puto, allá darás rayo = bort med dig, otäcka karl! du, åskvigg, slå ned på det där (andra) hållet! Här föreligger en sammanställning af två stäf, af hvilka det förra, som nu är föräldradt, användes för att med ovilja liksom skjuta eller kasta ifrån sig något, hvaraf man väntade sig olycka eller förargelse; därför kombinerades det ofta med det senare, som i fullständig lydelse har en fortsättning: que no en mi sayo = och inte i min rock (på mig) eller: en cas de Tomayo = i Tomayos (grannens) hus. I den dråpliga dialog, som Sancho håller med sig själf, har han hunnit så långt att utsikten till stryk börjar visa sig, och det är då han utbrister i sitt oxte puto etc., ungefär som om han skulle säga: Usch så’n otäck tanke! må åskan slå ner hvar den vill, bara inte hos mig! hvilket med bibehållen mening men med friare vändning i ordalagen ger den här lämnade öfversättningen.
- ↑ »Att fråga efter en Maria i Ravenna», ett talesätt som Cervantes förmodligen hört under sitt långa vistande i Italien; meningen är tydligen, att det i Ravenna var lika godt om flickor med namnet Maria som det i Salamanca var godt om kandidater, samt att det således var lönlös möda att söka taga reda på en person, när man ej hade andra kännetecken att gå efter.
