gång till skickar ut mig i dylika ärenden, när han ser hur illa jag uträttar dem, eller måhända skall han, såsom jag föreställer mig saken, tro att en elak trollkarl, en af dem som han påstår vilja göra honom skada, förvandlat hennes utseende för att vålla honom bekymmer och förargelse.»
Med denna plan, som han uttänkt åt sig, vardt Sancho lugn i sin själ och ansåg sitt ärende väl uträttadt. Han stannade kvar där tills fram på eftermiddagen, för att gifva D. Quijote anledning att antaga att han användt så mycken tid för att gå fram och tillbaka till Toboso; och det lyckades så väl för honom att, då han reste sig upp för att åter sätta sig på sin grälle, han säg tre bondflickor komma från Toboso åt det håll där han befann sig. De redo på tre åsnor eller åsninnor, ty författaren yttrar sig ej med bestämdhet härom; dock kan man snarare vara böjd för att tro att det var åsninnor, eftersom dessa vanligen nyttjas af landtflickor att rida på. Men då härpå ej ligger någon vikt, så behöfva vi icke uppehålla oss med att utforska rätta förhållandet. Korteligen, så fort Sancho fick syn på bondflickorna, återvände han i raskt traf för att uppsöka sin herre D. Quijote och fann honom suckande och uppgifvande otaliga kärliga klagoljud. När D. Quijote varseblef honom, sporde han: »Huru ha vi det, vän Sancho? Får jag anteckna denna dag med hvit eller med svart färg?»
Sancho svarade: »Det vore bättre att Ers Nåd antecknade den med röd, liksom fakultetsanslagen på svarta taflan, på det att de som få syn på den må kunna se den riktigt tydligt.»
— »Alltså, sade D. Quijote, medför du goda nyheter?»
— »Så goda, svarade Sancho, att Ers Nåd inte behöfver göra något annat än sporra Rocinante och rida ut på öppna fältet för att träffa Dulcinea af Toboso, som tillsammans med två andra fröknar, hennes hofdamer, kommer för att uppsöka Ers Nåd.»
— »Helige Gud! hvad är det du säger, käre Sancho?» ropade D. Quijote. »Akta dig för att narra mig och att med falsk glädje mildra min uppriktiga bedröfvelse.»
— »Hvad skulle det båta mig att bedraga Ers Nåd? genmälde Sancho, isynnerhet då ni så snart skall upptäcka huru det förhåller sig med min sanningsenlighet. Hugg i sporrarna, señor, och kom bara, så skall ni få se vår härskarinna prinsessan komma, fint klädd och smyckad, kort sagdt, såsom det anstår hennes höga rang. Hennes fröknar och hon själf, de
