88
riktigt glöda af guld, hvar och en är idel pärlor, idel diamanter, idel rubiner, idel gyllentyg med mer än ett halftjog lager[1] silkes- och guldbroderier öfver hvarandra; deras hår svallar ned öfver ryggen likt solstrålar, som leka med vindfläktarna. Och hvad som är mera än alltsammans, de komma ridande på tre schäckiga lassgångare, de vackraste man kan få se.»
— »På passgångare menar du väl, Sancho?»
— »Det är inte stor skillnad mellan lassgångare och passgångare, återtog Sancho; men de må komma ridande på hvad de vilja, så se de ut som de ståtligaste fröknar en kan önska sig, isynnerhet min härskarinna prinsessan Dulcinea, för hon är då så en kan rent bli förbryllad.»
— »Framåt då, Sancho, min son! svarade D. Quijote; och såsom belöning för denna likaså oväntade som goda underrättelse lofvar jag dig det bästa byte som jag vinner i mitt nästa äfventyr, och, om du icke är belåten med det, lofvar jag dig de fölungar som mina tre stokreatur komma att gifva mig i år, hvilka, som du vet, gå dräktiga på allmänningen där hemma.»
— »Då håller jag mig till fölungarna, genmälde Sancho; ty att bytet från ert nästa äfventyr blir godt, är väl inte alldeles så säkert.»
Under tiden hade de redan kommit fram ur skogen och varseblefvo de tre bondflickorna helt nära sig. D. Quijote lät sina blickar irra omkring öfver hela vägen till Toboso och, då han icke såg nägon annan än de tre bondflickorna, råkade han i stor bestörtning och frågade Sancho om han lämnat damerna utanför staden.
— »Hur så, utanför staden? sade Sancho; har Ers Nåd kanske ögonen bak i nacken, eftersom ni inte ser att det är de som komma här, strålande som middagssolen själf?»
— »Jag ser ingenting, sade D. Quijote, annat än tre bondflickor på tre åsnor.»
— »Nå så Gud frälse mig från hin onde, återtog Sancho; är det möjligt att tre lassgångare eller hvad de nu kunna heta, hvita som nyfallen snö, tyckas för Ers Nåd vara åsnor? Så sant Gud lefver, vill jag rycka af mig skägget, om det är sant.»
— »Men Jag säger dig, vän Sancho, genmälde D. QuiJote, det är lika visst åsnor eller åsninnor, som jag är D. Quijote, och du Sancho Paunza. Åtminstone förekomma de mig så.»
- ↑ Sp. altos, eg. våningar. Brokad är sidentyg genomväfdt med guld eller silfver, och äfven det dyrbaraste kan aldrig ha mera än tre lager ofvanpå hvarandra, nämligen först själfva bottnen, därpå silke och sist guld- eller sifvertråd. Att tala om brokad med mer in ett halftjog lager är således en orimlighet; men Sancho hade väl ej så noga reda på dylika finesser.
