— »Tyst, nådig herre, sade Sancho, tala inte så, utan gnugga er i ögonen och kom och betyga er vördnad för era tankars härskarinna, ty hon är redan helt nära.»
Med dessa ord red han framåt för att mottaga de tre bondflickorna; han steg af sin grålle, fattade en af de tre bondflickornas åsnor vid grimman, kastade sig ned på båda knäna framför henne och sade: »Skönhetens drottning och prinsessa och hertiginna, täckes Ers Förnämlighet eller Höghet i sin nåd och ynnest upptaga denne er slaf, denne riddare som står här förstenad till marmor, med stelnad puls och alldeles förvirrad att befinna sig i Ers Härlighets höga närvaro. Jag är hans vapendragare Sancho Panza, och han är den mångbefarne[1] riddaren D. Quijote af la Manocha, som också med ett annat namn kallas Riddaren af den Sorgliga Skepnaden.»
Nu hade också D. Quijote kastat sig på knä bredvid Sancho och betraktade med stirrande ögon och förvirrad blick henne, som Sancho tilltalat såsom drottning och härskarinna, och, då han icke i henne upptäckte annat än en bondjänta, och därtill en med ingalunda vackra anletsdrag, ty hon hade ett klotrundt ansikte och platt näsa, så betogs han af tvifvel och förvåning och vågade icke öppna munnen. Äfven bondflickorna voro helt häpna, då de sågo huru dessa båda, hvarandra så olika män lågo på knä och hindrade deras följeslagerska från att rida vidare; men hon själf bröt tystnaden och sade högst snäf och förargad: »Packa er ur vägen i pockers namn och låt oss komma vidare, vi ha brådtom.»
Härtill svarade Sancho: »O prinsessa och oförlikneligaste härskarinna af Toboso! hur är det möjligt att ert ädelmodiga hjärta icke bevekes, då ni ser huru det vandrande ridderskapets pelare och stöd här knäfaller inför er höga person?»
En af de båda andra hörde detta och sade: »Ptro! så skall jag klappa om dig, din åsna![2] Ser man på bara, ska’ nu herrkarlarna komma ut och göra sig lustiga öfver oss bondtöser, liksom om inte vi förstode oss på att slänga käft lika bra som de! Far ni jär väg och la’ voss gå vår i fred, det är hälsosammast för jär.»
— »Stig upp, Sancho, sade nu D. Quijote; fullväl ser jag redan att ödet, ännu icke mätt på att plåga mig, har spärrat alla vägar på hvilka någon fröjd skulle kunna komma till den stackars bedröfvade själ som jag bär i min lekamen. Och du, höjden af all förträfflighet som man kan önska, summan af all jordisk älskvärdhet, enda tröstemedlet för detta svårt pröfvade
- ↑ I originalets asendereado ligger en tvetydighet, som ej kan återgifvas i en öfversättning; nänmda ord betyder nämligen icke blott upptrampad, banad, befaren, om väg och stig, (berest, om människor?) utan äfven bragt in, tvungen alt fly från landsvägen in på en liten stig eller afväg, och däraf förföljd i hack och häl, stadd i trångmål och bekymmer.
- ↑ Sp. xo, que te estrego, burra de mi suegro = ptro, si att jag får stryka dig, da svärfar mins åsninna! Gamle Covarrubias uppgifver att »bönder använda detta ordstäf vid hvarjehanda tillfällen, isynnerhet när de bära hand på sina hustrur, ifall dessa äro bråkiga». Bondflickan ger således en ganska tydlig vink om att det kan komma att vankas stryk; för öfrigt låter Cervantes henne tala dialekt, hvilket här återgifves med skånsk brytning.
