90
hjärta som tillbedjer dig! enär den lede trollkarl som förföljer mig har lagt ett töckenhölje af starr öfver mina ögon, och blott öfver mina men ej öfver andras, samt förvandlat och omskapat din oförlikneliga skönhet och ditt hulda ansikte till en tarflig bondflickas — och kanske har han äfven omdanat mig till ett vidunder, för att göra det afskyvärdt i dina ögon; — o, så försmå ej att se till mig i mildhet och kärlek, då du i denna underdånighet och detta knäfall, som jag ägnar din nu så vanställda skönhet, varsnar den ödmjukhet hvarmed min själ tillber dig.»
— »Det där kan I slå i någon annan, men inte i mig», gaf bondfiickan till svar. Liksom jag skulle tycka om att höra tocket där trams![1] Maka jär ur vägen och la’ voss komma fram, så ska’ I ha tack.» Sancho drog sig undan och släppte fram henne, själaglad öfver att hans listiga påhitt lyckats så väl. Knappt såg bondflickan sig fri, som spelat Dulcineas roll, förrän hon dref på sin »lassgångare» med en hvass pigg, som satt i änden på en påk, och trafvade i största hast vidare öfver ängen, men, då borickan kände påkspetsen, som eggade henne mer än vanligt, började hon slå bakut och göra krumsprång, så att hon kastade fröken Dulcinea i backen. När D. Quijote såg detta, skyndade han fram för att hjälpa upp henne; detsamma gjorde äfven Sancho för att lägga sadeln tillrätta och spänna fast den hårdare, ty den hade åkt ned under buken på borickan. Då nu sadeln åter satt på sin plats och D. Quijote ville på sina armar upplyfta sin förtrollade fröken på djuret, befriade hon honom från detta besvär, i det hon gick ett par steg tillbaka, tog en kort sats, lade båda händerna på åsninnans länd, svängde sig lättare än en falk med kroppen upp i sadeln och förblef sittande grensle däri, liksom om hon varit en karl.
Då sade Sancho: »Djäklar i det, är inte vår nådiga härskarinna lättare än en jaktfalk och kan undervisa den flinkaste Córdova-bo eller mexikanare i huru man raskt stiger till häst. Med ett enda språng hoppade hon öfver den bakre sadelbommen, och utan sporre drifver hon passgångaren till hastigt lopp liksom en zebra, och hennes kammartärnor bli henne inte efter, ty de sätta allesammans af som vinden.»
Och så var det verkligen; ty, så snart Dulcinca såg sig i sadeln, sprängde de båda andra efter henne och foro därifrån i full fart, utan att vända på hufvudena förr än de hunnit en half mil därifrån. D. Quijote följde dem med ögonen och, då han såg att de ej vidare syntes till, vände han sig
- ↑ Som en äkta bondjänta står Tobosoflickan ungefär på samma bildningsgrad som Sancho och gör därför, liksom denne, sina språkliga misstag. Det ord hon här vill använda är tydligen requiebro, kjärleksjoller, som med den förakt innebärande ändelsen -ajo blir requebrajo; men i stället drar hon till med ett resquebrajo, som betyder spricka, skära, hack i eggjärn, och som således ej alls passar här, men nog förefaller en spanior ganska löjligt. Det skånska ordet trams, betyder, enligt Rietz, prat utan sammanhang, och skulle vid liknande tillfälle säkerligen användas af en skånsk »tös».
