till Sancho och sade till honom: »Sancho, kan du nu se huru förhatlig jag är för trollkarlarna? Och märk huru långt deras ondska och fiendskap mot mig sträcker sig, då de velat beröfva mig den glädje som det skulle hafva beredt mig att skåda min härskarinna i hennes verkliga gestalt. I sanning, jag är född till en förebild för alla af lyckan öfvergifna och till att vara målet och skottaflan, dit ett oblidt ödes pilar taga sin riktning och som de träffa. Äfven bör du väl gifva akt på att de där förrädiska skurkarna icke nöjde sig med att endast förvandla och omgestalta min Dulcinea, utan de hafva förvandlat och omgestaltat henne till en så gemen och ful varelse som den där bondflickan, och tillika hafva de beröfvat henne hvad som i så hög grad utgör det väsentliga hos förnäma damer, nämligen vällukten, eftersom de alltid vistas bland ambra och blommor. Ty jag skall säga dig, Sancho, att, då jag skyndade till för att upplyfta Dulcinea på hennes passgångare, (som du kallar den, ty mig föreföll den vara en boricka), så kom det emot mig en lukt af rå lök, som förpestat och förgiftat mitt innersta.»
— »Ack ett sådant pack! ropade nu Sancho; ack ni leda och illasinnade trollkarlar! den som ändå finge se er allesammans hänga i en rad, med repet draget genom gälarna, liksom sardeller uppträdda på ett spö! I veten mycket, hafven lof till mycket och gören ännu mera. Det borde väl ändå vara nog för er, era uslingar, att ni förvandlat vår frökens pärleögon till galläpplen af korkekar, och hennes hår af finaste guld till borst af en röd tjursvans, korteligen, alla hennes vackra drag till fula, utan att ni också skulle beröfva henne sin vällukt, ty af den hade vi åtminstone kunnat gissa oss till hvad som var doldt under denna vanskapliga yta. Sanningen att säga, såg jag dock aldrig hennes fulhet, utan blott hennes skönhet, hvilken förhöjdes tiofaldt genom ett födelsemärke, som hon hade på öfverläppen och som såg ut som en mustasch, med sju eller åtta ljusa hårstrån liksom guldtrådar, och öfver en tvärhand långa.»
— »Hvad detta märke beträffar, sade D. Quijote, så, eftersom födelsemärkena i ansiktet svara till dem på kroppen, måste Dulcinea hafva ännu ett dylikt på framsidan af det lår, som motsvarar den sida där hon har märket i ansiktet; men bra långa för födelsemärken äro ändå hårstrån af den längd som du angifver.»
— »Men jag kan försäkra Ers Nåd, inföll Sancho, att
