Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/103

Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Stopp! avbröt fru Ingeborg. Du äcklar mig! Det är förfärligt att du skall vara så reklamsjuk. Dina presspojkar skulle skriva: Julia Koerner hyllad av entusiastiska beundrare eller något i den stilen. Lilla fru Balzar, som betalade fiolerna, skulle inte ens omnämnas. Och hon skulle vara tacksam för att inte bli omtalad. Ty hon råkar vara lite blygsam — hon är inte någon teaterapa — hon är en beskedlig borgarfru —

Den stora skådespelerskan rodnade av harm och fnös av förakt, hon sa:

Nobla varelse, jag beundrar ditt skarpsinne, din takt och ditt fina sätt. Men det finns också andra talande skäl. Kurt har sagt mig att du på sista tiden blivit grubblande och virrig. Det förvånar mig inte. När man till manligt umgänge blott har den ålderssvage Andersson, den drumlige Kurt och den vidrige fästmannen, sjunker så småningom levnadsmodet, och man börjar fråga sig själv: Vad är meningen? Ledsnaden lurar på dig, liksom på mig. Jag varnar dig. Vid din ålder är ledsnaden farlig. Om inte livet och händelsernas gång sopar bort den, måste man protestera. Protesten kallar man fest. Lyckliga människor festa inte. Men de ledsna samla sitt torra gräs till ett festligt bål. När Den Allvisa Försynen börjar bli meningslöst ledsam, måste man ge den en lektion. Man festar och säger: Lite mera i den här stilen, om vi får be! Lite mera ljus och klang och jubel. Giv en fest för Julia! Hon är konsten, hon är livets blomma! Hon ger på lek, vad man aldrig får på allvar. Hon är livets protest mot livets fattigdom. Bedöva din småsnålhet. Den pinar dig lika mycket som mig. Offra en stor summa utan att fråga varför. Kasta bort några tusenlappar därför att en väninna fällt ett ord om en fest. Känn dig som en rik och bekymmerslös gudom. Varför giva en fest för Julia, den nyckfulla

101