CHEFEN FRU INGEBORG
rörd. Dumma tillställning! Välsignade ungar! Förbaskade Julia! Slutligen sa hon: Ta mig tusan om jag gör om det här, jag fåniga gamla människa! När hon äntligen körde upp till festvåningens ingång hade bilarna redan börjat defilera. Det gjorde henne ännu mera ivrig och förargad. Då trädde ur bilen, som stannat närmast framför hennes egen, en ung man med kraftig haka, ett ärr under högra ögat. Hon kände genast igen honom, halsduksknytaren, qui-pro-quo-mannen, den falske Louis de Lorche. Hastigt blev hon lugn, trygg, bekymmerslös, lätt om hjärtat. Hon sa till sig själv: Så lustigt! Vi skulle träffas i alla fall. Det hade jag nästan på känn. Antagligen är det någon av Louis' kamrater. Nu får jag åtminstone veta vad han heter —
Festen blev Julias fest. Från den stora skådespelerskans entré till hennes sortie behärskade hon ensam scenen — en stående, sliten men sann fras ur sommarturnéernas landsortspress. Hon hade fordrat att Kurt skulle hålla ett tal för henne, ty hon tyckte om att höra sig prisas. Men när nu Kurt vägrade att vara med om någonting så fånigt som ett tal, höll hon tal själv. Vem kunde göra det bättre än hon? Vem hade maken till stämma? För resten är det roligare att tala än att lyssna. Och visserligen nödgades hon formellt ställa talet till Konsten. Men vem visste inte att Konstens borgerliga namn var Julia Koerner? I alla händelser var det Julia som applåderades, Julia som av starka, unga händer bars över mängdens huvuden, Julia som från sin upphöjda plats ej kunde undgå att framvisa ett par hänförande ben. Då hon hälsade på värdinnan, fru Balzar, kysste hon hennes kind och yttrade med ömhet: Kom nu ihåg att du roar dig tappert. Kom ihåg att vi ställt till med allt det här uteslutande för att pigga upp dig, stackars våp. Minns allt besvär vi haft för din skull, och gör oss heder. Så blygsam var hon då. Men när de
