CHEFEN FRU INGEBORG
som stod och spejade och undrade om hon skulle upptäcka en unge, sötare än hennes egen unge. Hon skrattade. Och hon fortsatte att speja.
De unga herrarna intresserade henne mindre än flickorna. De voro varann så lika. Deras kläder voro så lika. Hon var inte expert på herrkläder. Andersson skulle kanske ha varit mera intresserad än hon. Mittemot henne, men på andra sidan de dansande paren, stod en herre med ovanligt stort svart hår. Vid den hastiga presentationen hade hon hunnit uppfatta att han var italienare och officer. Han var vacker, men hon tyckte inte om honom därfär att han lett mot henne på ett överlägset sätt. Man ler inte överlägset, när man hälsar festens värdinna. Nu såg hon att han, ensam, icke i samtal med någon, alltjämt log på samma sätt. Det var ej ett stillastående leende, det kom och försvann som vindkrusningen på ett vatten. Och hon tänkte: Det där leendet har en särskild orsak. Så där ler folk, som upphört att vara rädda för döden. De få någonting överlägset och liknöjt i uttrycket. Livet är dem kanske inte likgiltigt, men döden. De äro inte blaserade, de äro helt enkelt tappra. Jag tycker om den där pojken. Trots sin ungdom har han naturligtvis varit med om krig och oroligheter. Han har sett döden nära. Det är en tapper pojke.
Som hon det tänkte, satte sig den tappre pojken med det överlägsna leendet plötsligt i rörelse, gick rakt på henne och bjöd upp. Hon kände inte dagens danser, hade inte dansat på tio år. Den tappre pojken sa: Det gör ingenting, vad skulle det göra? Och innan hon visste ordet av, var hon mitt upp i eländet. Hon tänkte: Det bär åt skogen. Jag kommer att knuffa omkull någon, jag är så klumpig. Men hon hann inte knuffa ikull någon, ty plötsligt ropade Kurt: Nej, titta, titta! Mamma dansar! Strax upphörde de andra att dansa.
