CHEFEN FRU INGEBORG
är unga! sen har man minsann ingen fröjd. Hon gick fram mot italienaren och såg honom in i ögonen med en blick, som hon trodde vara moderligt spefull, men som var könsligt utmanande. Han undvek blicken, och hon skrattade och tänkte: Endera vill han diskret dölja vår ljuva hemlighet eller också har han redan glömt den, min vackre gasförgiftade! Det sörjde hon inte över, ty hon ville honom sannerligen ingenting. Varken honom eller någon annan. Men alldeles som en drinkares längtan efter glaset växer med antalet redan tömda, så växte hennes begär efter att se andra smekas. Och då hon inte såg nog därav i danssalen, sa hon till sig själv: Jag gamla människa har mina plikter, jag måste se efter så att inga odygdspåsar stuckit sig undan i det fatala lilla rummet. Smög sig dit och fann alltid ett par i smek. Skrattade och vojade sig och sa: Är de inte rysliga? Vad ska man göra med dem? — Smög bort.
Men vid ett dylikt besök i den kvava och av heta människokroppar upphettade lilla salongen fick hon en stöt för bröstet och ett slag för pannan, som äntligen gjorde slut på hennes upphetsning. Paret, som den gången kysstes, var hennes son Kurt och festföremålet, fru Julia. De stodo med kropparna tätt hoptryckta och munnarna inbitna i varandra. Fru Ingeborg blev kall av vrede. Allt det behagliga var borta. Modern förnam, vad som nyss kändes oskadligt och angenämt, nu som någonting skadligt, hotade hennes unge.
Hon gick fram till dem, utan att de varsnade henne. Hon sa:
Vad gör ni? Är ni förlovade? Tänker ni gifta er?
Trots överraskningen öppnades deras famntag helt långsamt. De vände sig emot henne med sömniga ögon, släpande ögonlock, läpparna ännu skälvande. Fru Julia mumlade:
Gifta oss — oroa dig inte — så dumma är vi inte —
112
